Det är mycket som snurrar runt i en lokalredaktörs huvud under en dag. Först och främst; fyller vi vår sida tills i morgon? Ibland har man ett positivt problem. I dag var det så. Det händer för mycket på samma dag och allt kommer inte att få plats till morgondagens tidning. Vad kan stå? Då får man tänka på att det behövs en bra nyhet till dagen därpå men man kan inte låta en väldigt bra nyhet stå som konkurrenten kanske hinner före med i så fall. Det är en fin avvägning.

Varje dag handlar om att väga olika saker mot varandra. Det ska vara ganska jämt med material från Vaggeryd och Skillingaryd, ingen ort ska prioriteras mer än den andra. Dessutom ska vi försöka att komma ut till de mindre orterna så ofta det går så att inte de glöms bort.

Sedan ska det vara en eller två nyheter varje dag och sedan ska det vara någon lättare och gladare artikel så att det blir en bra mix på sidan. Dessutom gäller det att tänka på att det finns bra bilder eller i alla fall att det finns bilder. Annars blir det inget roligt att läsa sidan.

Sedan kan olika chefer ha olika åsikter om hur olika jobb ska göras, vad som ska belysas starkast.

Det är inte ett helt lätt jobb att få ihop det och dagar då det är nyhetstorka är det svårt att få ihop en bra sida överhuvudtaget utan att tänka på allt det där. Det är kanske inte så konstigt att vi journalister kan ses som glömska och lätt förvirrade ibland. För jobbet handlar ju trots allt inte bara om att fylla sidan till morgondagens tidning bra. Man måste ha en plan för resten av veckan och boka in jobb till de tidningarna samtidigt som man skriver dagens artiklar. Dessa tre dagar har varit oerhört förvirrade för att få ihop det till bra sidor. Sådana problem slipper reportrar på en centralredaktion. De kan bara ta emot jobb, göra intervjuerna och skriva. Så kan inte vi på lokalredaktionerna göra. Men å andra sidan har vi en helt annan frihet, vi styr över vårt arbete på ett helt annat sätt och jag skulle faktiskt inte vilja byta. Ibland vet man varken ut eller in men hellre eget ansvar än att bara vara en kugge i det stora maskineriet.