Sedan september 2001 har den svensk-eritreanska journalisten Dawit Isaak suttit fängslad i Eritrea utan rättegång. Hans tidning publicerade ett brev från en grupp politiker som brutit sig ut från regeringen och ville ha demokrati i landet. Publiceringen gjorde att flera journalister och politiker fängslades. Dawit Isaak hade några år tidigare flyttat till Göteborg med familjen men åkte tillbaks i perioder för att arbeta med sin tidning. Kvar i Göteborg är familjen.

under journalistkongressen i maj var Dawit Isaaks bror och berättade om åren som gått. En skakande berättelse. Det sorgligaste är att detta fallet inte är unikt. Varje år fängslas och dödas journalister på grund av vad de har skrivit eller har tänkt att skriva om. Senast i raden är två kvinnliga amerikanska journalister som sitter fängslade i Korea. 

Nu har de fyra stora tidningarna i Sverige gått samman (Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet) för att uppmärksamma Dawit Isaaks fall. De uppmarnar regeringen att trycka på hårdare. På dessa fyra tidningar går det också att skriva på protestlistor mot Dawit Isaaks fängslande. 

Större delen av min uppväxt handlade om Tessan eller Grey Theresia Arden som hon egentligen heter. Det var en häst som jag red till och från i sju år. Under stora delar av de åren hade jag henne som min häst. Eller det är fel att kalla henne häst. Hon var en vit ängel med vingar. Hon var mitt allt. Tyvärr är hon död nu men jag har en stor blyertstäckning, av en professionell hästtecknare - Elisabeth Ljungberg, på Tessan som hänger ovanför soffan. Den tavlan har fått hedersplatsen i lägenheten. Jag tittar på den varje dag och tänker: "tack, för varje dag vi fick tillsammans". 

I går satt jag och läste Ridsport (var inne på redaktionen en sväng också, den ligger här i Trosa) och då hittadejag ett reportage om ett stuteri utanför Göteborg. Och där är en stor bild på Tessans barnbarn. Mitt hjärta blir alldeles varmt. På stuteriet finns Quinie Arden som nu är elitpremierad (det finaste ett sto kan bli). Det är Tessans avkomma. Hon föddes på Hökåsen (stallet där jag höll till) och var kvar hos samma familj tills hon var fem-sex år tror jag. Jag såg Quinie växa från det där lilla kolsvarta busfröet till en riktig häst. Det är så roligt att läsa (jag har hört det innan, så det var ingen överraskning) att det har gått så bra för henne. Två av hennes avkommor är nämligen godkända hingstar idag. En av dem, Boccaccio Arden, är tänkt som tävlingshäst i dressyr. Han var på bild, var jättevacker. Jag sitter och läser reportaget om stuteriet och inse: Göteborg är så nära. Jag måste åka och hälsa på Quinie och se hennes vackra avkommor. Jag hoppas verkligen att det kan bli av. 

Har ni sett Lasse Hallströms fantastiska film Chocolate? Den är underbar. I filmen startar två kvinnor en chokladeria där de gör de mest utsöktas praliner. I Trosa finns en sådan underbar chokladbutik där de tillverkar sina egna praliner och sin egen marsipan. Marsipangården heter stället och det är som hämtat ur filmen. Jag har skrivit om detta härliga ställe förr, senast igår. Men det tål att upprepas. Kommer ni till Trosa får ni inte missa ett besök i detta vackra trähus . De har även café. I små skålar kan man plocka till sig de praliner man vill ha till fikat. Den varma chokladen som görs på eget chokladpulver kan man bli lyrisk över. I dag testade jag en ny sort: en pralin med passionsfruktssmak. Den var makalöst god. Jag fick hindra mig från att inte köpa med mig en hel påse sådana hem.

I Trosa finns bara en enda kedja utöver matbutikerna och det är Team Sportia. I övrigt är det mycket hantverksbutiker, någon designbutik och mer speciella butiker än i andra småstäder. Det är härligt. Tills idag fanns också Skafferiet. Det är en delikatessbutik som säljer ost, korv, italienska skorpor och annat för de festligare tillfällena. Det var utförsäljning med 50 procent på allt. Butiken ska läggas ned. Riktigt tråkigt för det var en så trevlig butik. Men vi handlade med oss en del och stöttade kvinnan som drev butiken in i det sista.