Jag läste i tidningen att det inte blev några sammandrabbningar mellan demonstranter och poliser i Malmö under fredagen (med tanke på tennismatchen mellan Sverige och Israel). Alla journalister som var på plats fick inget att rapportera om. Jag vet hur det känns. Man tror att man kommer att befinna sig mitt i nyhetsflödet, det är där en nyhetsjournalist vill vara, men så infinner sig antiklimax; inget händer. Inget alls.

Dagens Nyheters reporter Ole Rothenborg beskrev det väldigt bra i dagens artikel från Malmö.

Så här skriver han: "Det fanns tio, högst tjugo demonstranter vid de två banderollerna. Om det gick tio journalister på varje demonstrant så gick det tio poliser på varje journalist... Allt är helt lugnt... Journalisterna försökte dölja sin besvikelse. Några var till och med försedda med livvakter inför de förväntade våldsamheterna och nu fanns det inget att rapportera om. Ett danskt tv-team blev så desparata att de intervjuade ett i Malmö välkänt original som tagit sig till platsen i sin röda tomteluva."

Det var ett kul drag att lägga upp artikeln helt ur journalisternas synvinkel när det nu inte hände något. Stor igenkänningsfaktor för en journalist. Fast vi lokalredaktörer är aldrig ute på uppdrag där vi kan behöva livvakter. Detär väl den stora skillnaden.