I kväll var jag på en kurs i förhandlingsteknik. Min första tanke var att ha den i bagaget för framtiden; när jag ska sälja in mina artiklar. Men den här kursen har man nytta av i allt. Inte minst i mitt fackliga arbete. Men även om man ska köpa en bil till exempel. Det var en bra kväll. Trots att jag undrade vid halv sju vad jag gjorde där. Halsen gjorde ont och kliade som bara den så jag fick hinka i mig vatten för att inte få hostattacker. Det hade varit en vanlig stressig dag på jobbet och sömnen i natt var inte heller så bra. Vad i hela friden gör jag här? Varför utsätter jag mig för tre timmars studier efter att ha jobbat en hel dag? Så tänkte jag då.

Men det var oerhört nyttigt. Det slutade med en praktisk övning. Två och två skulle vi lägga fram var sitt förslag till vad vi skulle använda 20 kronor till. Sedan skulle vi komma fram till det bästa förslaget som båda gynnades av. Vår förhandling strandade innan den hade börjat. Vi hade ganska olika utgångspunkt så att säga. Jag ville ha pengarna till ett barnhem i Indien (tänk vad god jag måste vara). Min motpart ville ha pengarna till att betala sin parkeringsbiljett så att hon kunde åka hem till sina barn sedan (ok, hon verkar också vara ganska god som vill umgås med sina barn). Hon kunde ge mig skjuts hem som tack, sade hon. Men då sade jag att jag kunde låna henne 20 kronor från min plånbok för jag menade att på lång sikt har barnen i Indien mer nytta av pengarna. Ja, ingen av oss kom på några vettiga argument vid niotiden på kvällen. Men roligt hade vi och skrattade gjorde vi. Och trots våra dumma förslag till hur vi skulle använda pengarna så lärde vi oss det läraren ville; att tänka kreativt.

I dag har jag varit mer glömsk och förvirrad än vanligt. Det säger inte lite. Först glömde jag telefonnumret till min kollega som jag ringer flera gånger per dag. Det telefonnumret kan jag. När allt annat är borta så brukar det telefonnumret finnas kvar i huvudet. Men inte idag. Jag slog fel slutsiffra och jag var helt säker på att det var rätt nummer. Så döm om min förvåning när Gullan svarade. Vem Gullan är har jag ingen aning om men hon lät trevlig. Så jag fick kolla på telefonlistan för att se vilket telefonnummer det var till Vaggerydsredaktionen och då såg jag det rätta numret.

Sedan var jag på kurs i förhandlingsteknik i kväll. Bredvid mig sitter en kvinna som jag känner igen men jag tänker inte mer på det. I pausen frågar jag vad hon jobbar med. Hon tittar på mig:

- Men det är ju jag. Vi är med i samma grupp...

Pinsamt. Oerhört pinsamt. Vi är med i samma grupp i ett kvinnligt nätverk. Vi har visserligen bara träffats i gruppen några gånger sedan årsskiftet. Men jag borde ändå känna igen henne. Gruppen är liten och bara för någon vecka sedan satt vi i flera timmar och pratade om våra liv med varandra. Hur kunde jag missa att det var hon? Fast telefonnumret är än mer chockerande.

Jag hörde ett bra ord för detta fenomen för ett tag sedan; yuppiealzhaimers. Unga människor som glömmer allt som det inte har i mobilen, datorn eller filofaxen.