Paniken lyser i de stora bruna ögon. Rädslan syns på långt håll. Hon har
fått avslag på sin ansökan om att få uppehållstillstånd i Sverige. En del
gråter, andra blir arga och skriker, vissa blir apatiska och sjunker in i
sig själva. Men det här var det otäckaste, och mest sorgliga, som jag har
sett. Ögonen visade att kontrollen hade släppt. Hon hade inte minsta lilla
kontroll över sitt liv längre. Myndigheterna har hennes framtid i sina
händer och de har gett sitt besked.
Avslaget från migrationsverket inbjuder henne till att bevittna ett mord.
Det är hon själv som ska mördas.

Den dagen hon återvänder till sitt hemland är hennes liv slut. Det har hon
papper på. Hon kommer inte att få se sina barn växa upp. Hon kommer inte
att få åldras med sin stora kärlek. Hon har ingen framtid längre. Hoppets
låga har släckts. Kvar finns bara paniken och undran; på vilket sätt ska de
döda mig?

Kvinnan är i min egen ålder. Våra liv kunde kanske varit ganska lika. Men
de är totalt olika. Jag har möjligheter. Jag är född i ett land utan krig.
Jag kan resa vart jag vill, när jag vill. Jag har det bra. I mitt jobb har
jag träffat ganska många personer som är i samma situation som den här
kvinnan. I flera år får de stanna i Sverige. Varje dag lever de med
ovissheten. Vissa av dem varken äter eller sover av rädsla för vad som ska
komma nästa dag. Är det i morgon vi får svaret att vi måste lämna den
lilla trygghet som vi har?

Jag känner mig så otillräcklig när jag ser paniken i de här människornas
ögon. Jag vill göra något för dem. Men det tycks omöjligt. Har
migrationsverket slagit ner klubben i bordet, och domstolarna sagt sitt, så
finns ingen återvändo. Då hjälper inte medmänsklighet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Hej, Rubriken, snö ovh en leende bebis, visar vad som just nu gör mig väldigt glad. Livet som mamma är härligt och förvirrande. Att få se Milton le och utforska den nya världen som han kommit till är fantastiskt. Men det är verkligen en ny vär...

  Hej, Nu har vi varit hemma från sjukhuset i lite mer än en månad. Den här bilden är från kvällen när vi kom hem. Då var han inte stor. Nu väger han snart fem kilo och känns som en "riktig bebis". Innan var han så smal och liten, det kändes som...

  Nu är han född, vår älskade Mr. Pytteliten. Sex veckor för tidigt kom han. Det var väldigt oväntat at han skulle ta sig ut så tidigt. Jag var snarare beredd på att få gå över tiden och bli så stor så att jag knappt kunde röra mig. Men jag blev i...

  Jag har åkt så långt vägen går. Ja, ända tills det blev stopp. Här slutar nämligen vägen. Jag har hamnat i Ammarnäs. Jag bevakar filmfestivalen, med dokumentärfilmer, med det passande namnet "Far far away".     Det är vackert här, som på ...

  Veckan i södra Sverige avslutades med en tur till Styrsö i Göteborgs skärgård.     Jag och min vän Petronella sov en natt på ett vandrarhem där.     Så här fint låg vandrarhemmet, inbäddat i grönska. Precis som på många öar så finn...