Hon är för go´det lilla nervknippet som jag rider, Alyzza. Idag skulle vi ut på en skogstur på egen hand för första gången. Det börjar med att en traktor kommer körande i full fart ( ja, det var ingen vanlig traktorfart). Jag tänker att det är bäst att ta det säkra före det osäkra, eftersom hon kan vara ett nervrak som tycker att mycket här i världen är otäckt,  och rider in till kanten. Det var klokt för hon börjar hoppa och studsa. Men i samma sekund som traktorn har kört förbi så inser hon att det där inte var något farligt monster och då skrittar hon på hur lugnt som helst igen. Och sedan gick det jättebra. Hon var väldigt fin och avslappnad resten av tiden.

Det stora dilemmat var om jag skulle hitta eller inte. Jag insåg att det kunde bli ett skogsäventyr. Men jag hade inte bråttom, förr eller senare hittade vi väl ut ur skogen igen, tänkte jag. Men det gick finemang trots mitt urusla lokalsinne. Men å andra sidan hade vi ridit där två gånger tidigare med sällskap. Vi vågade oss till och med in på några andra stigar en bit för att kolla hur det såg ut där. Så vi hade en jättemysig ridtur, min nya vän Alyzza och jag.