På lunchen idag pratade vi om barn, 20-åringar och hur gamla vi själva plötsligt hade blivit (alla är i 25-30-årsåldern).

Jag och kollegan pratade om att barn nu förtiden aldrig är ute och leker, de sitter bara inne och är inte kreativa på det sättet som vi var (har ni hört det tidigare; det var bättre förr...). Men ibland ser man ungdomar som bara står och hänger vid torget och undrar om de inte har något bättre för sig än att dra runt på stan. När vi var mitt i vår diskussion går kollega 2 in i samtalet.

- Lyssna på er själva!

Ja, man kan inte annat än att skratta. Det är inte lätt för stackarna, när det finns sådana som vi, är de hemma är det fel är de på stan är det fel.

Men det är konstigt. När man fyllde 30 år blev man visst lastgammal över en natt. Jag vet inte riktigt hur det blev så här. Men många 20-åringar känns plötsligt så jätteunga. De kunde lika gärna varit 15 år. Men 40-åringarna, och till och med vissa av 50-åringarna, känns som att de är i min åldern. Hur gick det till?

Undra om 40-åringarna ser på mig på samma sätt som jag ser på 20-åringarna och tänker; oj,oj,oj vad mycket energi hon har (nej, det lär de inte tänka för energin sviker mig allt mer sedan jag blev lastgammal) och vad mycket kvar hon har att lära av livet. Ja, vem vet. Det får jag kanske svar på när jag fyller 40 år. Så om jag är lastgammal redan nu, vad blir jag då om tio år? Verkar visst finnas lite åldersnoja hos mig just nu.

Fick en kommentar från en vän som flyttat åt "fel" håll. Hon trivs utmärkt med att ha lämnat Stockholm för lantlivet i småland. Och jag kan förstå vad hon menar. Men jag tycker fortfarande det är trist att stå på trappan och vinka av en efter en som ger sig av.

Men jag hör vänner berätta om hur det kan ta en timma att ta sig med spårvagnen eller tunnelbanan från hemmet till jobbet. På den tiden har jag åkt tur och retur mellan hemmet i Värnamo och jobbet i Skillingaryd/Vaggeryd.

Vi har närheten till skogen och landsbygden. På några få minuter är man ute i grönskan med djurlivet. Man kan vandra bland björkarnas susa och höra fågelsången. Det gör man inte mitt i stan. Och för den som gillar hästar så är det ju orimligt dyrt att rida. Den som väljer att ha en egen häst kan tvingas betala 8 000 kronor i boxhyra per månad. 8 000 kronor! Saker är inte lika dyra här i inlandet som i storstäderna.

Och går man på stan så träffar man alltid någon man känner. Det är socialt på en mindre ort.

Men jag gillar storstäderna också. Ibland. Men jag brukar alltid få en chock när jag kommer till Stockholm och kliver ut bland all trafik. Första tanken brukar vara; ta mig hem till Småland. Men sedan brukar jag tycka att det är ganska kul att det händer saker hela tiden överallt. Och livet har ju olika faser. Jag har gjort landsbygden nu. Kanske är det dags för en ny fas. Men jag inser ju ändå att Värnamo har sina fördelar.

Veronica Maggio sjunger i en av sina låtar; "Jag har slitit ut så många skor i stan där ingen längre bor". Det är en fras som passar perfekt in på Värnamo just nu känns det som. En efter en flyttar vännerna. Nya möjligheter väntar ute i världen. De flesta flyttar till Göteborg eller Stockholm - de vill ha mer utbud både när det gäller jobb och fritid.

I kväll sade jag hej då till en till av vännerna som ger sig av. Det känns vemodigt och trist. Visst, vännerna finns kvar. Vi håller kontakten och träffas då och då.  Men det blir inte samma sak när inte vardagen delas längre. Dessutom känner jag alltid när jag ser dem och hör dem berätta om sina liv; när är det min tur? Jag är en rastlös själ precis som dom. Jag har slitit ut många skor i den här svenska småstaden. Kanske för många. Men jag vet också att många av vännerna hade tålamod och väntade i många år på rätt chans. Så är det i journalistbranschen. Här kan ingen vraka och välja bland jobben. Min chans dyker förhoppningsvis också upp en dag. 

Värnamo är bra på många sätt. Men precis som mina vänner så känner jag att det är dags för en ny fas. Och vem vill bo i en stad där ingen längre bor?