Det är väldigt skönt med en promenad före frukost. I perioder försöker jag att alltid göra det men med en hund blir det alltid av. Jag borde ha Docky här oftare. I dag var det en solig och vacker morgon. De höstfina träden speglade sig i Lagan. Docky hittade förstås en pinne att försöka "döda". Den roade han sig med ett bra tag och blev av med lite av all energi som han visade hemma när han skulle få upp mig ur sängen.

I tre nätter har jag haft sällskap i sängen. Docky har legat tätt bredvid mig. Det har varit lite trångt men också mysigt måste jag medge. Men han är lite mer morgonpigg än jag. När man vänder på sig framåt morgonkvisten tar han det som ett tecken på att jag är vaken. Då börjar han småskälla och "prata" av glädje. Nu är det dags att busa, tycks han tänka och blir överlycklig. Jag tänker i mitt stilla sinne på de stackars grannarna som kanske inte gick och lade sig jättetidigt en lördagkväll och egentligen vill sova. I det här huset är det väldigt lyhört och en morgonpigg hund som gärna "pratar" lär ju höras jättetydligt. Som tur är brukar den värsta pratperioden gå över ganska fort. Snart går Docky över till att rulla runt i sängen och försöka fånga sin svans. Han rullar över min mage några gånger och jag säger till honom:

- Ok, jag är vaken nu.

Det är liksom omöjligt att vara något annat än vaken vid det laget.

Då blir det ett glädjeskutt för nu är det dags för morgonpromenaden vet han. Tänk om matte bara kunde skynda sig lite mer för att få på sig kläderna, tycks han tänka.