Ibland är journalistyrket ett bra jobb. Som idag. Det kom in en äldre dam i dag när jag tog mitt mellanmål; youghurt och knäckemacka. Men jag satt vid datorn och jobbade samtidigt så jag hade inte rast (det hinner man sällan med som journalist). Hon undrade om jag kunde hitta ett telefonnummer till några personer som vi hade skrivit om tidigare under året. Jag slog på Eniro och det tog några minuter så kunde jag ge henne två telefonnummer. Det tog mig bara några minuter. Men hon tyckte att det var hemskt genant att hon kom när jag satt och åt. Efter fem minuter kom hon tillbaks och som tack för att jag hjälpte henne, när jag satt och åt poängterade hon, så fick jag en påse med bullar, hallongrottor, sockerkaka och småkakor. Sådana borde fler läsare vara.

Jag gjorde visserligen bara mitt jobb. Det är klart att man hjälper till när läsare kommer in på redaktionen. Men man blir verkligen glad när det kommer så här snälla damer. Det ger guldkant till vardagen.

I dag är jag ledig eftersom jag jobbar helgen. Jag tog en morgonpromenad före frukosten i vårsolen. Jag såg de första snödropparna för i år. Det ger hopp.

Nu har jag precis skickat in ansökningarna till högskolan. Det är mest distanskurser så att det går att jobba samtidigt. Har sökt inom tre områden huvudsakligen; juridik, journalistik och samisk kultur. Jag känner att jag måste utvecklas. Det måste hända något nytt. Så det känns jättebra att ha fått i väg ansökningarna. Det känns som att jag är på väg mot en framtid som jag själv kan forma. En framtid fylld av hopp och möjlighet.

Det är mycket som snurrar runt i en lokalredaktörs huvud under en dag. Först och främst; fyller vi vår sida tills i morgon? Ibland har man ett positivt problem. I dag var det så. Det händer för mycket på samma dag och allt kommer inte att få plats till morgondagens tidning. Vad kan stå? Då får man tänka på att det behövs en bra nyhet till dagen därpå men man kan inte låta en väldigt bra nyhet stå som konkurrenten kanske hinner före med i så fall. Det är en fin avvägning.

Varje dag handlar om att väga olika saker mot varandra. Det ska vara ganska jämt med material från Vaggeryd och Skillingaryd, ingen ort ska prioriteras mer än den andra. Dessutom ska vi försöka att komma ut till de mindre orterna så ofta det går så att inte de glöms bort.

Sedan ska det vara en eller två nyheter varje dag och sedan ska det vara någon lättare och gladare artikel så att det blir en bra mix på sidan. Dessutom gäller det att tänka på att det finns bra bilder eller i alla fall att det finns bilder. Annars blir det inget roligt att läsa sidan.

Sedan kan olika chefer ha olika åsikter om hur olika jobb ska göras, vad som ska belysas starkast.

Det är inte ett helt lätt jobb att få ihop det och dagar då det är nyhetstorka är det svårt att få ihop en bra sida överhuvudtaget utan att tänka på allt det där. Det är kanske inte så konstigt att vi journalister kan ses som glömska och lätt förvirrade ibland. För jobbet handlar ju trots allt inte bara om att fylla sidan till morgondagens tidning bra. Man måste ha en plan för resten av veckan och boka in jobb till de tidningarna samtidigt som man skriver dagens artiklar. Dessa tre dagar har varit oerhört förvirrade för att få ihop det till bra sidor. Sådana problem slipper reportrar på en centralredaktion. De kan bara ta emot jobb, göra intervjuerna och skriva. Så kan inte vi på lokalredaktionerna göra. Men å andra sidan har vi en helt annan frihet, vi styr över vårt arbete på ett helt annat sätt och jag skulle faktiskt inte vilja byta. Ibland vet man varken ut eller in men hellre eget ansvar än att bara vara en kugge i det stora maskineriet.

Nu har jag haft två dagar i rad, måndag och tisdag, där jag har haft möten hela förmiddagarna. Det innebär att man får vara ännu mer effektiv på eftermiddagarna. Man ska göra samma antal artiklar som om man hade haft en hel dag på sig och samtidigt måste man börja planera tidningen till i övermorgon. Det går. Men när jag satte mig i bilen och skulle åka hem idag kände jag hur all energi var slut. Det känner man inte när man är mitt uppe i det och väljer att inte känna efter.

Jag inser att jag har lärt mig att lämna det som sägs på möten. Allt som sägs håller man ju inte alltid med om. Förr kunde jag älta sådant. Meningsskiljaktigheten flyttade in i mitt huvud och bosatte sig där. Men nu känner jag att jag oftare kan lämna sådant och lägga min energi på viktigare saker. Och det känns riktigt bra. Det är så mycket som stjäl energi ändå i denna stressiga vardag.

Så i kväll ska jag ägna mig åt att fylla på energi. Jag skulle ha tränat gympa till härlig musik med vännerna. Men det får vänta eftersom förkylningen inte vill lämna kroppen riktigt än. I stället bänkar jag mig framför tvn och ser på finalen av "Mästarnas mästare".

I fredags åkte jag över gränsen och lämnade Småland för helgen. Jag var hemma hos familjen i västgötska Dalstorp där skogen är tät och byarna man passerar med bilen är väldigt små. Det är avslappning för mig att komma hem till naturen och mysa med hundarna.

Pappa fyllde år i helgen (grattis igen) så i fredags kväll var jag, pappa och lillayster Jennie på bio i Borås. Det var en historisk händelse. Vi konstaterade att vi tre aldrig har varit på bio tillsammans tidigare. Vi såg "män som hatar kvinnor". Den var mycket bättre än väntat. Jag trodde att det inte var någon film som skulle passa mig men den var riktigt bra. En av de klart bättre filmerna på länge.

Och i går, lördag, var det ju melodifestivalfinal. Då bänkade jag, mamma och Jennie oss i soffan med hundarna tätt bredvid. När det var slut kände jag bara; vad hände med Måns? Jag var säker på att han skulle vinna. Han hade en bra låt, enorm närvaro, sjunger bra och en utstrålning som inte är av denna världen. Melodifestivalen var hans OS-final. Han har övat för en vinst sedan "Cara Mia" och så kommer en operasångerska som nog inte hade planerat att vara med i melodifestivalen och vinner alltihop. Hur gick det till? Jag var riktigt förvånad. Jag trodde att Måns hade vunnit nästan innan han hade deltagit i deltävlingen.

Vann fel låt? Jag vet faktiskt inte. Jag gillar inte opera. Men bortsett från det så är vinnarlåten oerhört pampig. Inledningen är rent av fantastisk. Och det är ju show. Lordi vann när de som första band kom med en hårdrockslåt.  Kanske är det dags för opera nu. Kanske är Sverige först med en ny trend.

Jag måste säga att jag tycker att det var ett väldigt starkt startf'ält i år. Sarah Dawn Finer och Molly Sandéns bidrag tycker jag väldigt mycket om. Men det finns fler som är riktigt bra; Caroline af Ugglas till exempel liksom EMD och Heat.

När jag åkte tillbaks till Värnamo idag såg jag ett tydligt vårtecken. På en åker i Vällersten, utanför Värnamo, stod två tranor. Nu väntar jag bara på solen och de första tussilagona. Men det dröjer nog ett tag till.

I dag har jag varit på föreläsning med Mia Törnblom som har skrivit böckerna om självkänsla. För att reda ut begreppen med en gång så handlar sjävlförtroendet om hur man presterar medan självkänslan handlar om hur man är inombords. Man kan vara superduktig på jobbet eller bäst på alla prov i skolan och man vet att man är duktig. Men man tycker inte att man är värd något som människa. Då har man bra självförtroende men en dålig självkänsla.

Det är självkänslan som är viktig för att man ska må bra innifrån och ut. Föreläsningen började med att Mia Törnblom skuttade upp på scenen med all sin energi. Hon hade på sig ett par mjukisbyxor och en halvsliten t-shirt. Och så börjar hon prata:

- I morse vaknade jag och tittade på klänningen och de höga fina stövlarna som jag hade hängt fram. Sedan kände jag "nej, jag vill inte ha det där idag". Så jag frågade min man; "kan jag föreläsa i myskläder". Han sade mmm, fast han sov egentligen och hörde kanske inte vad jag sade. Men jag tog myskläderna.

Vilken skön inställning. Just det var egentligen vad föreläsningen handlade om; det är inte vilka kläder man har, om man är smal eller tjock, eller om man är den smartaste på jobbet som spelar någon roll. Det viktiga är att alla duger som de är och man ska älska sig själv just så som man är.

En av de viktigaste sakerna är också att se det goda i andra människor och inte irritera sig på saker som andra gör. Irritationen leder lätt till ältande och det stjäl energi och tär på självkänslan. Ju mer irriterad man blir på andras fel och brister (och när de behandlar oss illa) desto sämre är självkänslan ofta. Kan man rycka på axlarna och gå vidare efter meningsskiljaktigheter, utan att tankarna kring problemet mal vidare, då är man ofta säker i sig själv och mår bra.

Mia Törnblom slängde ut en bra mening som kan vara bra att leva efter "jag är en härlig skit som gör så gott jag kan". Fler borde vara nöjda med att de gör sitt bästa. Jag har sjävl varit, och är, väldigt dålig på det. Jag har alltid dåligt samvete när jag åker från jobbet för att jag inte har gjort ännu mer. Men jag har blivit bättre på att vara nöjd över det som jag ändå får gjort och med Mias ord rinnande i öronen hoppas jag bli ännu bättre på det.

Hon sade en annan sak som jag kände igen mig så extremt väl i " Många har ON hela tiden och aldrig OFF. Konsekvensen blir att de aldrig är här och nu. De oroar sig för saker som de inte hann med igår och planerar samtidigt för framtiden". Så sade hon något som hon hade lärt sig av en nykter alkoholist som hade levt stora delar av sin tid på parkbänkar:

 -Om du står med ena benet på igår och andra benet i morgon så pissar du på idag.

Myndigheter upphör aldrig att förvåna. Igår fick jag hem ett brev från Transportstyrelsen (tydligen en ny myndighet som har tagit över en del av Vägverkets uppgifter). Fast brevet var skrivit av länsstyrelsen. Bara där var det underligt.

Men i alla fall så var det en påminnelse på att jag ska skicka in läkarintyg för att jag ska få köra bil. Inget konstigt med det. Jag äter medicin och måste därmed skicka in läkarintyg vartannat-var tredje år om att medicinen inte påverkar min körning negativt. Det stod "vilken undersökning och vilken läkare som har rätt att utföra läkarintyget står i det förra brevet som du fick från oss". Vaaa? Vilket förra brev? Och även om jag fått ett tidigare brev varför kunde de inte skriva även i detta brevet vad som gällde? Upenbarligen hade handläggaren som skrev brevet inte den minsta aning om vad för slags läkarundersökning som krävs. Hur ska då jag veta det? Ibland vill de nämligen ha en stor undersökning. Ibland räcker det att man går till läkaren. Hon frågar: "mår du bra?". Jag svarar "ja", betalar 250 kronor och så är det klart.

Jag ringde till länsstyrelsen. Fick prata med en mycket otrevlig dam. Det verkar också vara en röd tråd för alla myndigheter att de bara anställer folk som är sura och otrevliga. Så när jag frågade vilken undersökning det var sade kvinnan "det står i brevet som du har fått tidigare". Jo, det var jag klar med redan innan, men jag vet ju inte var brevet finns. Men det tyckte kvinnan att det var ju mitt problem och inte hennes. Om jag ville ha svaret på min fråga fick leta fram brevet på något sätt. Så jag frågade om hon inte hade några uppgifter i datorn. En tung suck kom. Tystnad. Sedan en tung suck. Sedan "ja,ja, jag får väll leta och se om jag hittar något". Och det gjorde hon. Länsstyrelsen hade skickat ut ett brev till mig 2006, stod det i hennes dator, om vad som skulle gälla för läkarintygen i år, 2009. Det var tre år sedan! Varför i hela friden skickar en myndighet ut papper tre år i förtid? Det här är sjukt. Systemet är sannerligen helt sjukt.

Då har jag blivit vald till skyddsombud idag för Nyhetspoolen (som jag är anställd av). Innan har vi företrätts av Jönköpings-Postens skyddsombud men rätt ska vara rätt och då ska varje bolag ha sitt egna skyddsombud. Så nu är allt som det ska vara. Och jag är skyddsombud. Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. Det är jag som har drivit frågan att vi måste ha ett eget skyddsombud. En person som är på plats ser vilka saker som behöver förbättras och det gör inte någon som sitter fyra mil bort. Eftersom det var jag som drev på så fick jag ta uppdraget. Jag tycker allt sådant här fackligt är väldigt kul. Men samtidigt inser jag att det kan bli lite för mycket. Arbetsmiljöfrågor är stora och viktiga frågor som tar tid. Orkar jag det här? Jag vet inte. Men det är värt ett försök. Det är ju inte för hela livet.

Dessutom är jag inte ensam. Jag har de två skyddsombuden på JP också. Förhoppningen är att vi ska jobba tillsammans för ensam är ju inte stark. Tillsammans kanske vi kan göra JP till en av de bästa tidningarna i Sverige att jobba på. En tidning att längta till när manär ledig. Nja, jag ska kanske inte säga för mycket. Så stora förhoppningar har inte ens jag. Men att göra det bättre än idag är kanske inte ett orimligt mål.