Jag försöker säga till mig själv att ta det lugnare. I perioder går det bra men ibland går det mindre bra. Då känns livet som ett tåg som rusar fram och bromsen har slutat att fungera. Man har ingen kontroll. Men jag vet vad jag behöver i de perioderna; sitta still med en filt i soffan och titta på tv. Ibland kan det krypa i kroppen när jag vet att det finns saker jag borde göra men det viktigaste är att varva ner för att må bra, intalar jag mig då. Det är ju mycket lättare att slappa vid tv:n när det är något som är värt att se.

Denna veckan har det faktiskt varit det. I går, måndag, var jag jättetrött efter jobbet. En kollega var sjuk och det blir hårdare press på oss två som är där då. Så jag satte mig med fjärrkontrollen i handen och där var han; Bert Karlsson.

Jag hade zappat mig fram till programmet Charterhjältar som jag inte har sett innan och jag blev kvar. Bert Karlsson gick runt och skämtade med charterresenärerna. Plötsligt satt jag där i soffan och skrattade med Bert. Han kan vara väldigt arrogant ibland men han är ändå en störskön människa måste jag säga. Mer Bert Karlsson i tv-rutan. Programmet i sig var itne så upplyftande men Bert var kul. Är han med varje gång, tro?

I dag, tisdag, har jag sett Mästarnas mästare. Det är ett av de få program som jag inte vill missa i veckan. Per Elofsson och Malin Moström är ju outstanding. Vilken tävlingsinstinkt och så otroligt vältränade de verkar vara även flera år efter att karriären har tagit slut. Det är oerhört imponerande att se. Både Per och Malin, som är mina absoluta favoriter i programmet, verkar också vara så goa och trevliga. Dessutom har de båda anknytning till Umeå som är en stad där jag själv kan tänka mig att bo en dag. Per bor utanför Umeå och Malin, som kommer från Örnsköldsvikstrakten, spelade i Umeå IK i många år. Två äkta norrlänningar med andra ord. Heja norrland!

Sedan är det ett program som jag undviker att se. Jag såg första programmet och det var vidrigt. Det är dramadokumentären om skotten i Knutby. Det är inte en vanlig dramaserie, det hade nog gjort den bättre och det är inte heller en riktig dokumentär med intervjuer o.s.v Här har skådespelare anlitats men ibland sprängs förhör från rättssalen in med de som var inblandade på riktigt. Väldigt rörigt. Jag tycker att det är vidrigt. Det är för starkt men ändå för svagt. Jag tycker inte att man behöver zomma in foton på de äkta förövarna och ta in deras röster om det ska vara drama. Det är för mycket. Det tillför inget. Gör bara det hela osmakligt. Tragedin är så enormt stor och det har ältats så många gånger. Det handlar om mord. Jag tycker bara att det är vidrigt att gotta ner sig som de gör som har gjort den här serien. Jag trodde att den skulle kunna vara intressant men den var bara vidrig. En sådan film skulle kunnat gjorts med mycket större finess. Den skulle kunnat vara väldigt bra.  

I dag läste jag en fantastisk intervju i Dagens Nyheter. Rubriken var "Jag har sett så mycket död". Det var frilansjournalisten Lotta Schullerqvist, som skriver från Israel/Palestina, som hade intervjuat Mohammed Abed som jobbar som pressfotograf i Gaza åt franska nyhetsbyrån AFP. Intervju var på två sidor, ihop med fotografens bilder, och jag sträckläste det. Sådana reportage vill jag göra en dag. Reportage som berör.

Mohammed Abed var den första fotografen som var på plats efter Israels flyganfall den 27 december förra året. Det låg skadade och döda personer, främst poliser, över hela gatan . 250 människor dödades denna dagen. Så många har aldrig tidigare dödats under en dag i Gaza. Så här säger Mohammed Abed själv i intervjun:

- Situationen blev värre för varje dag. Vi fann döda kvinnor och barn, hela familjer hade utplånats från sina hem. Det var som att befinna sig i ett massivt vansinne av blod och död som aldrig tycktes ta slut.

Sedan kom dagen då han fick se det värsta hittils.

- Det mest fruktansvärda var när jag fick se en död flicka i tvåårsåldern. Bara hennes huvud stack upp bland spillrorna av ett raserat hus. När jag hade skickat bilderna till kontoret i Paris kunde jag inte prata på tre timmar, jag var som bedövad. Nästa dag ringde folk och ville intervjua mig om den där bilden. Men jag vägrade. Jag kan inte prata om detta.

Flera situationer som Mohammed Abed har tvingats uppleva i jobbet beskrivs sedan i reportaget. Det slutar med att Mohammed Abed ska flytta till Frankrike. Han orkar inte med att se all död längre. Han mår väldigt dåligt psykiskt. Det var en oerhört välskriven intervju. Det krävs en duktig journalist för att verkligen förmedla känslan och det lyckas Lotta Schullerqvist med. Sådana reportage vill jag göra en dag. Reportage som berör. När nyheterna rapporterar om att tio till har dödats i Israel/Palestina så går det inte in. Det är bara siffror. Man ser inte människorna bakom siffrorna. Man ser inte familjerna som sörjer. Därför behövs sådana här reportage.