I kväll var jag på en kurs i förhandlingsteknik. Min första tanke var att ha den i bagaget för framtiden; när jag ska sälja in mina artiklar. Men den här kursen har man nytta av i allt. Inte minst i mitt fackliga arbete. Men även om man ska köpa en bil till exempel. Det var en bra kväll. Trots att jag undrade vid halv sju vad jag gjorde där. Halsen gjorde ont och kliade som bara den så jag fick hinka i mig vatten för att inte få hostattacker. Det hade varit en vanlig stressig dag på jobbet och sömnen i natt var inte heller så bra. Vad i hela friden gör jag här? Varför utsätter jag mig för tre timmars studier efter att ha jobbat en hel dag? Så tänkte jag då.

Men det var oerhört nyttigt. Det slutade med en praktisk övning. Två och två skulle vi lägga fram var sitt förslag till vad vi skulle använda 20 kronor till. Sedan skulle vi komma fram till det bästa förslaget som båda gynnades av. Vår förhandling strandade innan den hade börjat. Vi hade ganska olika utgångspunkt så att säga. Jag ville ha pengarna till ett barnhem i Indien (tänk vad god jag måste vara). Min motpart ville ha pengarna till att betala sin parkeringsbiljett så att hon kunde åka hem till sina barn sedan (ok, hon verkar också vara ganska god som vill umgås med sina barn). Hon kunde ge mig skjuts hem som tack, sade hon. Men då sade jag att jag kunde låna henne 20 kronor från min plånbok för jag menade att på lång sikt har barnen i Indien mer nytta av pengarna. Ja, ingen av oss kom på några vettiga argument vid niotiden på kvällen. Men roligt hade vi och skrattade gjorde vi. Och trots våra dumma förslag till hur vi skulle använda pengarna så lärde vi oss det läraren ville; att tänka kreativt.

I dag har jag varit mer glömsk och förvirrad än vanligt. Det säger inte lite. Först glömde jag telefonnumret till min kollega som jag ringer flera gånger per dag. Det telefonnumret kan jag. När allt annat är borta så brukar det telefonnumret finnas kvar i huvudet. Men inte idag. Jag slog fel slutsiffra och jag var helt säker på att det var rätt nummer. Så döm om min förvåning när Gullan svarade. Vem Gullan är har jag ingen aning om men hon lät trevlig. Så jag fick kolla på telefonlistan för att se vilket telefonnummer det var till Vaggerydsredaktionen och då såg jag det rätta numret.

Sedan var jag på kurs i förhandlingsteknik i kväll. Bredvid mig sitter en kvinna som jag känner igen men jag tänker inte mer på det. I pausen frågar jag vad hon jobbar med. Hon tittar på mig:

- Men det är ju jag. Vi är med i samma grupp...

Pinsamt. Oerhört pinsamt. Vi är med i samma grupp i ett kvinnligt nätverk. Vi har visserligen bara träffats i gruppen några gånger sedan årsskiftet. Men jag borde ändå känna igen henne. Gruppen är liten och bara för någon vecka sedan satt vi i flera timmar och pratade om våra liv med varandra. Hur kunde jag missa att det var hon? Fast telefonnumret är än mer chockerande.

Jag hörde ett bra ord för detta fenomen för ett tag sedan; yuppiealzhaimers. Unga människor som glömmer allt som det inte har i mobilen, datorn eller filofaxen.

I dag är jag inte kaxig. Ramlade av hästen igår. Mitt i leran. Jag hade ridit klart och skulle bara sitta av. När jag är halvvägs av, jag befinner mig i luften alltså, så kastar sig hästen helt om. Jag såg inga monster i form av traktorer  eller lastbilar. Inte ens den minsta lilla katt som äter hästar syntes till. Inte heller några konstiga ljud hördes. Så jag har ingen aning om vad som hände. Kanske hade Alyzza bara kollat in att gårdens största lerpöl fanns just där. Ja, jag kunde nästan se hur hon skrattade där jag låg i leran och höll i hennes tyglar. I det läget påminde hon ganska mycket om seriefiguren Mulle i Min Häst. Jag skrattade inte lika mycket. Det var lera överallt inifrån och ut. Armen som jag landade på gjorde rejält ont. Men som mycket värre än så var det inte.

I dag känns det desto jobbigare. Armen är bara lite öm, så den är det ingen fara med. Ett stort blåmärke på armbågen men så länge jag inte kommer åt armbågen med något så känns det inte. Men jag måste ha sträckt till nacken också för jag har en släng av nackspärr idag. Eller så har jag sovit väldigt konstigt, det är ju inte omöjligt. Eller sovit... Jag har knappt sovit alls. Kroppen är helt slut men jag kan inte sova. Förstår inte varför. På vardagarna när jag måste upp tidigt för att vara på jobbet i tid då sover jag som en stock hela natten. Men när jag är ledig så ligger jag och vrider och vänder mig och kan inte sova. Det hela blir inte bättre av att jag har en förkylning i kroppen. Har ont i halsen och är snuvig. Men det har inte brutit ut på allvar. Här har vi det andra konstiga fenomenet. Varje gång som jag har varit ledig tre dagar i rad de senaste månaderna så jag har jag fått ont i halsen. Men det bryter aldrig ut. När vardagen kommer och varenda minut är uppbokad igen så försvinner det. Eller så är det så att det inte försvinner  utan det ligger bara där i kroppen redo för att kasta sig över mig nästa lediga period. Men irriterande är det.

Så med en kropp som är öm efter att ha ramlat av hästen (och som redan hade träningsvärk från Body Pumpen i torsdags), som inte har sovit och som har förkylning i kroppen så känns livet idag lite ynkligt. Men jag bestämde mig innan för att ta en promenad. I morgon är det ju jobb och då måste jag vara pigg. Jag gick i långsamt tempo, inte likt mig, och en kort runda på kanske två kilometer. Efter halva sträckan kände jag hur jag började få håll. Efter hela rundan flåsade jag nästan. Vad är detta? En dålig kropp? Nej, på sätt och vis är det en jättebra kropp. Den visar ganska tydligt när något inte är som det ska vara. Det får jag väl vara tacksam för.

Under promenaden hände en trevlig sak. Jag gick förbi ett äldre par. Mannen vände sig mot mig, log och sade:

- Grattis på den stora dagen.

Jag förstod att han menade den internationella kvinnodagen. Så jag var snabb med att gratulera hans fru också. Då log hon väldigt stort och sade:

- Jag har till och med namnsdag idag. Det är inte alla som har namnsdag på den internationella kvinnodagen.

Jag läste i tidningen att det inte blev några sammandrabbningar mellan demonstranter och poliser i Malmö under fredagen (med tanke på tennismatchen mellan Sverige och Israel). Alla journalister som var på plats fick inget att rapportera om. Jag vet hur det känns. Man tror att man kommer att befinna sig mitt i nyhetsflödet, det är där en nyhetsjournalist vill vara, men så infinner sig antiklimax; inget händer. Inget alls.

Dagens Nyheters reporter Ole Rothenborg beskrev det väldigt bra i dagens artikel från Malmö.

Så här skriver han: "Det fanns tio, högst tjugo demonstranter vid de två banderollerna. Om det gick tio journalister på varje demonstrant så gick det tio poliser på varje journalist... Allt är helt lugnt... Journalisterna försökte dölja sin besvikelse. Några var till och med försedda med livvakter inför de förväntade våldsamheterna och nu fanns det inget att rapportera om. Ett danskt tv-team blev så desparata att de intervjuade ett i Malmö välkänt original som tagit sig till platsen i sin röda tomteluva."

Det var ett kul drag att lägga upp artikeln helt ur journalisternas synvinkel när det nu inte hände något. Stor igenkänningsfaktor för en journalist. Fast vi lokalredaktörer är aldrig ute på uppdrag där vi kan behöva livvakter. Detär väl den stora skillnaden.

Finanskrisen har varit här ett bra tag. Men nu har den nått mig också. Och finanskrisen för mig stavas SERVICE PÅ BILEN. Japp. 5000 kronor ska det kosta. Bilen är just nu hos doktorn. Det är en stor service denna gången och då ska man tydligen byta ut kamremmen (stavas det så?) bland annat. Runt 5 000 kronor kommer det att sluta på. Det blir nudlar och havregrynsgröt resten av månaden. Man kan se det som en ofrivillig bantningskur.

Det stod en annan intressant sak i senaste numret av Journalisten också. Det var ett temanummer som handlade om mediernas rapportering om invandringen. Jag minns att jag för länge sedan fick en enkät att svara på kring det där. Huvudfrågan var: mörkar medierna om problem med invandringen? Tre av fyra journalister har, enligt undersökningen, aldrig avstått från att rapportera om negativa aspekter från invandringen. Men samtidigt så ansåg de flesta journalister att främlingsfientligheten har ökat och därmed tänker man ett varv extra ibland.

Jag kan bara säga hur det är i Vaggeryds kommun där jag jobbar. I vardagliga situationer kommer rasism fram ganska ofta. Ibland blir man chockad över hur hatiska folk kan vara. Dessutom verkar det som att Folkfronten (före detta Nationalsocialistisk front) har börjat att etablera sig där. Det har delats ut flygblad i brevlådorna och satts upp klistermärken i samhället. Sådana här tendenser gör att man är väldigt försiktig med att rapportera om vissa saker. När det gäller brott till exempel så får inte vi journalister rapportera om vilket land personen kommer från om det inte är relevant. Det står i våra etiska regler.

Men det är en viktig fråga att diskutera. Det framkom också i undersökningen att de flesta journalister vill ha mer diskussion kring invandrarfrågan på redaktionerna. Ja, det vore bra att prata om hur vi på bästa sätt rapporterar om både de positiva effekterna och de negativa effekterna med invandringen. Visst, finns det problem. Men vi får igen väldigt mycket av invandringen också. Vi får ett mångkulturellt land där vi kan lära oss av varandras erfarenheter. Det är oerhört viktigt. Om vi väljer att vara öppna för nya kulturer och kunskaper vill säga.

I det senaste numret av "Journalisten", journalisternas egen facktidning, står det om frilansares situation. Hälften av frilansarna måste jobba med annat för att kunna klara sig och betala räkningar, enligt en ny undersökning. Nästan 15 procent av frilansarna tjänar mindre än 100 000 kronor på ett år. Det är dystra siffror. Det är en hård verklighet som jag längtar till.

Smålands frilansklubb hade nyligen sitt årsmöte. Där konstaterades det att flera frilansare som hållt på i väldigt många år, upp emot 20 år, har tvingats att lägga sin firma vilande för att det inte går att försörja sig som frilans just nu. Frilansarna har drabbats av kristiderna. När det lri dåliga tider för tidningarna så är den första åtgärden att inte köpa in material från frilansare.

Jag måste vara galen som vill in i den världen. Men jag är medveten om hur hårt det är. Och jag tror inte att jag ska kunna leva på det, åtminstonde inte till en början, utan att man måste ha ett arbete vid sidan av. En kompis, som också har börjat att fundera på att frilansa, sade en vacker och poetisk sak om framtiden som frilansare; "antingen blir det som en vissen maskros eller så blir det en vacker solros".

Nu har jag haft stegräknaren i en månad. Den motiverar faktiskt till att ibland ta en omväg när man är på väg till något. Vardagsmotionen ökar. Jag registrerar mina steg på motiomera.se. Min rutt är från Värnamo till Lidingö. Sedan tänkte jag fortsätta norrut. Just nu befinner jag mig någonstans runt Motala. Testa gärna den sidan motiomera.se. Det är faktiskt lite inspirerande på vägen mot att motionera mera.