I tre nätter har jag haft sällskap i sängen. Docky har legat tätt bredvid mig. Det har varit lite trångt men också mysigt måste jag medge. Men han är lite mer morgonpigg än jag. När man vänder på sig framåt morgonkvisten tar han det som ett tecken på att jag är vaken. Då börjar han småskälla och "prata" av glädje. Nu är det dags att busa, tycks han tänka och blir överlycklig. Jag tänker i mitt stilla sinne på de stackars grannarna som kanske inte gick och lade sig jättetidigt en lördagkväll och egentligen vill sova. I det här huset är det väldigt lyhört och en morgonpigg hund som gärna "pratar" lär ju höras jättetydligt. Som tur är brukar den värsta pratperioden gå över ganska fort. Snart går Docky över till att rulla runt i sängen och försöka fånga sin svans. Han rullar över min mage några gånger och jag säger till honom:

- Ok, jag är vaken nu.

Det är liksom omöjligt att vara något annat än vaken vid det laget.

Då blir det ett glädjeskutt för nu är det dags för morgonpromenaden vet han. Tänk om matte bara kunde skynda sig lite mer för att få på sig kläderna, tycks han tänka.

 

Jennie

23 september 2008 21:24

Det låter som en helt vanlig morgon med Docky xD

http://www.freewebs.com/dontforgetthebc

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Hej, Rubriken, snö ovh en leende bebis, visar vad som just nu gör mig väldigt glad. Livet som mamma är härligt och förvirrande. Att få se Milton le och utforska den nya världen som han kommit till är fantastiskt. Men det är verkligen en ny vär...

  Hej, Nu har vi varit hemma från sjukhuset i lite mer än en månad. Den här bilden är från kvällen när vi kom hem. Då var han inte stor. Nu väger han snart fem kilo och känns som en "riktig bebis". Innan var han så smal och liten, det kändes som...

  Nu är han född, vår älskade Mr. Pytteliten. Sex veckor för tidigt kom han. Det var väldigt oväntat at han skulle ta sig ut så tidigt. Jag var snarare beredd på att få gå över tiden och bli så stor så att jag knappt kunde röra mig. Men jag blev i...

  Jag har åkt så långt vägen går. Ja, ända tills det blev stopp. Här slutar nämligen vägen. Jag har hamnat i Ammarnäs. Jag bevakar filmfestivalen, med dokumentärfilmer, med det passande namnet "Far far away".     Det är vackert här, som på ...

  Veckan i södra Sverige avslutades med en tur till Styrsö i Göteborgs skärgård.     Jag och min vän Petronella sov en natt på ett vandrarhem där.     Så här fint låg vandrarhemmet, inbäddat i grönska. Precis som på många öar så finn...