"Han hade ingen aning om att han skulle dö, i varje fall inte då, den kvällen, en precis vanlig dag. Det fanns tydligen ingen sanning i talesättet att man kände på sig när det var tid, ett förebud, en skälvning i hjärtat. Han kände ingenting."

Vilken start på en bok. Det här är de första raderna i "Polisen och mordet i stadshuset" av Gösta Unefäldt. Och jag tycker att de två första meningarna är genialiska.

Jag är hemma och sjuk; förkyld, feber och allt det där som ingen dör av men som gör en människa väldigt trött. Jag hade glömt att det var möjligt att sova så mycket men ändå vilja sova mer. Jag sov hela eftermiddagen igår. Lyckades hålla mig vaken i några timmar och sov hela natten.

Jag har mest ägnat mig åt att sova, titta på tv och läsa med andra ord. Jag har börjat på en bok som länge stått i bokhyllan och väntat på att få öppnas, "polisen och mordet i stadshuset".

Författaren Gösta Unefäldt har skrivit många böcker om polisen i Strömstad. De har också blivit film med Per Oscarsson och Stefan Lindqvist i några av rollerna. Filmerna har jag sett många gånger med glädje. Jag älskar karaktärerna och det är extra roligt eftersom man känner till miljöerna i Strömstad och känner igen sig ibland. Men som sagt så har det aldrig blivit av att jag läst någon av böckerna förrän nu. Men de är lika levande. Man ser framför sig centrum i Strömstad (där jag jobbade en tid) och havet vid Rossö (där jag red) och de andra vackra platserna som jag brukar besöka varje sommar. Författaren Gösta Unefäldt har ett väldigt vackert och målande språk. Han är förstås Strömstadbo för att kunna beskriva de här miljöerna så bra. Men han är småläning i grunden, född i södra Unnaryd. Så i boken vävs in lite sommargäster från Jönköpings län också. Det gör ju det hela ännu roligare.

Nu ska jag sova lite och sedan fortsätta att läsa.

 

Therese

25 september 2008 11:02

Krya på dig! När boken är utläst är du säkerligen frisk... Tjingeling

http://snackan.bloggsida.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Hej, Rubriken, snö ovh en leende bebis, visar vad som just nu gör mig väldigt glad. Livet som mamma är härligt och förvirrande. Att få se Milton le och utforska den nya världen som han kommit till är fantastiskt. Men det är verkligen en ny vär...

  Hej, Nu har vi varit hemma från sjukhuset i lite mer än en månad. Den här bilden är från kvällen när vi kom hem. Då var han inte stor. Nu väger han snart fem kilo och känns som en "riktig bebis". Innan var han så smal och liten, det kändes som...

  Nu är han född, vår älskade Mr. Pytteliten. Sex veckor för tidigt kom han. Det var väldigt oväntat at han skulle ta sig ut så tidigt. Jag var snarare beredd på att få gå över tiden och bli så stor så att jag knappt kunde röra mig. Men jag blev i...

  Jag har åkt så långt vägen går. Ja, ända tills det blev stopp. Här slutar nämligen vägen. Jag har hamnat i Ammarnäs. Jag bevakar filmfestivalen, med dokumentärfilmer, med det passande namnet "Far far away".     Det är vackert här, som på ...

  Veckan i södra Sverige avslutades med en tur till Styrsö i Göteborgs skärgård.     Jag och min vän Petronella sov en natt på ett vandrarhem där.     Så här fint låg vandrarhemmet, inbäddat i grönska. Precis som på många öar så finn...