Jag har precis varit och ridit Alyzza. Det var första gången denna veckan eftersom jag har varit sjuk. Det var en jättemysig ridtur i solen. Hon hittade inget att flippa ut för, det lilla nervvraket. Så vi hade det jättemysigt och kollade på alla andra djur. Det är en del av tjusningen med ridningen, man blir nästan ett med naturen när man sitter på en häst. Andra djur blir inte så rädda då och tycks inte förstå att det sitter en människa på hästen. I dag flög några korpar över våra huvuden och bredde ut sina breda svarta vingar. En hackspett satt på en trädstam. Och en nyckelpiga åkte snålskjuts på min arm.

Men det var inte en enda björn så långt ögat kunde nå. Det finns en björn i trakten. Det har gjorts flera observationer i Värnamoområdet och rovdjursspårare har konstaterat att det är en björn (eller två kanske till och med). Det hade varit så kul att se den där björnen. Men sannolikheten är inte så stor. Björnar brukar ju vara ganska blyga och vill inte gärna komma fram och ta i hand (eller tass). Jag kan inte förstå att en del människor blir hysteriskt rädda för att möta björnen. Det finns folk som säger att de aldrig mer kommer att gå ut i skogen igen. Varför? Jag hade tyckt att det var jättehäftigt att se björnen. Jag tror att björnen är mer rädd för mig än jag är för den, så den lufsar nog iväg ganska fort. Men självklart ska man ha respekt för björnarna ändå. Man ska förstås inte reta upp dem för den kampen kan man aldrig vinna. Men respekt och rädsla är två helt olika saker.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Hej, Rubriken, snö ovh en leende bebis, visar vad som just nu gör mig väldigt glad. Livet som mamma är härligt och förvirrande. Att få se Milton le och utforska den nya världen som han kommit till är fantastiskt. Men det är verkligen en ny vär...

  Hej, Nu har vi varit hemma från sjukhuset i lite mer än en månad. Den här bilden är från kvällen när vi kom hem. Då var han inte stor. Nu väger han snart fem kilo och känns som en "riktig bebis". Innan var han så smal och liten, det kändes som...

  Nu är han född, vår älskade Mr. Pytteliten. Sex veckor för tidigt kom han. Det var väldigt oväntat at han skulle ta sig ut så tidigt. Jag var snarare beredd på att få gå över tiden och bli så stor så att jag knappt kunde röra mig. Men jag blev i...

  Jag har åkt så långt vägen går. Ja, ända tills det blev stopp. Här slutar nämligen vägen. Jag har hamnat i Ammarnäs. Jag bevakar filmfestivalen, med dokumentärfilmer, med det passande namnet "Far far away".     Det är vackert här, som på ...

  Veckan i södra Sverige avslutades med en tur till Styrsö i Göteborgs skärgård.     Jag och min vän Petronella sov en natt på ett vandrarhem där.     Så här fint låg vandrarhemmet, inbäddat i grönska. Precis som på många öar så finn...