Som journalist träffar jag utsatta människor som har fått se samhällets baksida. Det är alltid lika sorgligt att höra hur myndigheterna behandlar dem. Migrationsverket, arbetsförmedlingen och försäkringskassan spelar alla i samma division. De ska vara nästan omöjliga att få tag på och de allra flesta som jobbar där är riktigt otrevliga och arroganta. Ibland undrar jag om det bara anställs personer som har fallenhet för att vara sura och omänskliga. Men det finns ju alltid undantag. Men överlag sticker dessa statliga myndigheter ut enormt.

På fredag är det FN-dagen och då tänker jag på mänskliga rättigheter. Det är något som Sverige inte är speciellt bra på. Nästan varje vecka får jag, som journalist, se exempel på där människor har behandlats på ett sätt som är allt annat än människovärdigt. Det gäller inte minst flyktingar som sänds ut. I dag läste jag ett avslagsbesked där migrationsverket inte ens har tagit hänsyn till skälen till varför familjen vill stanna. Nej, migrationsverket skriver bara att i ert land anser vi inte att det är farligt att vistas. Vad är det där för okunskap? Det är ju skamligt att åtminstonde inte ta hänsyn till alla fakta (att personen förmodligen kommer att dödas om den sänds tillbaks) och sedan kommentera dessa.  

Det finns tillfällen där poliser har stormat hemmen mitt i natten och tagit med sig familjen under brutala omständigheter. Sedan har familjen skickats ut ur Sverige med första planet. Jag förstår inte hur det kan gå till så i Sverige i dag?

Dessutom tycker jag att det är riktigt dåligt att flyktingar inte kan få besked på sitt språk, de flesta förstår ju inte svenska. Det minsta man kan kräva är ju att de borde kunna få pappren på engelska i alla fall.  

Det var inte många år sedan som ingen fick tala något annat språk i skolan än svenska under en tid. Det var totalförbjudet att använda ett enda ord på till exempel samiska eller tornedalsfinska trots att barnen inte kunde svenska. 

Och det var bara den svenska kyrkan som skulle få existera. Samer till exempel tvingades bort från sin religion. Både romer och samer tvingades i Sverige att tvångssteriliseras för att de inte ansågs vara rena raser.  Som sagt det var inte så länge sedan. Det är bara några generationer sedan tillbaks i tiden. Men tankesättet tycks fortsätta. Invandrare som inte har fått möjlighet till svenskaundervisning får alla papper på svenska. Det är väl det enda språk som ska användas, precis som det var förr för samer, tornedalsfinnar och andra minoriteter. Jag tycker att det är upprörande.

De mörka molnen kring hemsidan har skingrat sig lite. Nu finns hemsidan på adressen www.jeanettejohnsson.se. Men inte mycket mer. All information saknas. Just nu ligger det bara en länk till bloggen på hemsidan. Men jag satt hela lördagskvällen och skissade på hur jag vill att hemsidan ska se ut. Det är ganska klart nu.

Idag fick jag in länken till bloggen och en bild, så jag förstår grunderna i hur man gör. Det är med andra ord oerhörda framsteg från idag till igår. Det är inte utan att jag är lite stolt över mig själv. Nu är jag jätteinspirerad och skulle gärna jobba med hemsidan dygnet runt. Men det går ju inte. Man måste ju jobba, äta, sova och fixa annat också. Ovanligt dumt.

I veckan slog Värnamos första stormarknad upp portarna. Den dagen hade de öppet till 24.00 Jag kände inte att jag var tvungen att vara där och trängas just den dagen. Men i dag var det dags för ett besök. Man måste ju kolla ut det nya utbudet i sin stad. Fler hade tänkt som jag; "Lördag är jag ledig, då passar jag på att kolla in den nya butiken". Det var Ikeakänsla när man svängde in på den stora parkeringen. Blågula stora skyltar utanför och fullt med bilar på hela parkeringen och på varenda liten yta bredvid parkeringen också. Den synen är man inte van vid att se i Värnamo kan jag säga.

Oj, så stort det var när man kom in genom entrén. Vid ingången till butiken låg till och med kartor för att man skulle hitta till de olika avdelningarna. Ja, det var en ny upplevelse att gå med karta i en butik. Om det var mycket bilar på parkeringen så vill jag lova att det kändes som att alla bilar måste varit fulla för det var otroligt mycket folk. De flesta hade tagit sig en jättevagn - vagnar med sådana storlekar har nog heller aldrig funnits i Värnamo tidigare. Med en liten blå korg tog jag mig lättare fram och riskerade inte att krocka hela tiden. Ja, det var en upplevelse att handla mat idag. Nästan som att en fläkt av storstaden plötsligt hade kommit till vår småländska lilla stad.

Ordet frustration har fått en ny innebörd och om jag tittar mig i spegeln kan jag nog se de första gråa håren titta fram. I dag har jag tagit de första, mycket stapplande, stegen mot en hemsida till min blivande frilansverksamhet.

Det positiva är att jag har ett domännamn nu och en sida hos ett webhotell. Så långt var det inga större problem. Sedan blev det komplicerat. Hur gör man? Jag är totalt handikappad när det gäller att skapa hemsidor. Jag kan inte begreppen som används i de sammanhangen och jag vet inte hur internetsidor är uppbyggda. Det kändes som att jag skulle lära mig springa innan jag ens kan krypa. Största delen av tiden fattade jag absolut ingenting. Och resultatet blev därmed absolut ingenting.

Jag har en ganska tydlig bild i huvudet av hur jag vill ha det. Men jag har ingen aning om hur jag ska få det att se ut så. Efter mycket tandagnisslan, och tusentals frågor som började med varför eller hur, så blev lösningen att jag ritar upp på ett traditionellt papper hur jag vill ha det. Sedan ska jag få hjälp med att få in det på hemsidan. Tack för det, räddande ängel.

Jag är med i något som kallas mentorsprogrammet. Vi har fått möjlighet att göra ett personlighetstest. I dag skulle dessa analyseras. Jag måste erkänna att jag är lite skeptisk men en del verkar ändå stämma.

 Det finns fyra personlighetstyper enligt detta test. Ni kan ju klura ut vilken ni är av dem.

RÖD

* Vill bestämma

* Har klara mål framför sig

* Vill att saker och ting ska gå snabbt

* Blir arg snabbt men det går över väldigt snabbt

GUL

* Vill också att saker ska gå snabbt

* Har massor av idéer och visioner

* Är kreativ

* Är väldigt framåt och social

* Allt som planeras genomförs inte alltid

* Måste känna glädje och motivation för att utföra uppgifter

GRÖN

* Är lojal

* Lugn

* Blir sällan arg men när han/hon blir det så exploderar personen.

* Är eftertänksam

* Är väldigt noggrann i allt den gör

* Tycker att det sociala livet är väldigt viktigt och alla ska vara vänner.

BLÅ

* Är analytisk

* Måste tänka länge och reflektera över alla olika vinklar

* Är administratör och bra på att organisera

* Är ofta tystlåten

* Gillar att göra saker i ett långsamt tempo

Jag var i grunden den gula personlighetstypen. Men på jobbet har jag tvingat anpassa mig på vissa punkter och bli en blå typ. Kursledaren sade att det är väldigt krävande och gör en väldigt trött om man måste förändra sin person så radikalt. Men det är vanligt, de flesta måste anpassa sig. Men då har vi löst gåtan om varför jag alltid är så trött. För det kan ju inte ha något att göra med att jag har på tok för mycket att göra och hinner sova alldeles för lite?

Men det kan nog ha en bidragande orsak att man tvingas bli någon som man inte är. För det är ju skrivandet och mötet med människor som jag älskar med journalistiken. Men att vara ansvarig på en lokalredaktion innebär att man också ringer städbolaget när de inte sköter sig, måste se till att alla tidningar hamnar på återvinningen, får köpa nya handdukar när de gamla är så äckliga att de vandrar iväg av sig själva (tvättmaskin finns inte hos oss), får faxa papper, svara på mail, planera veckan med mera. Så att jag tvingas bli lite blå är nog sant.

Alla har ju förstås lite av alla färger i sig i olika situationer. Det här var en del av sammanfattningen som stod om mig:

* Är en självständig person

* Vill inte bara se sig som en i laget utan vill vara ledaren

* Drivs av status och möjlighet att påverka

* Fungerar bäst i team

* Fattar snabba beslut

* Har en tendens att bryta mot givna regler och övertygar andra om att det var rätt i den situationen. Hon anser att regler bara behöver följas om de gör arbetet lättare. ( Det där var ju intressant)

* Drar snabba slutsatser utan att ha alla fakta på bordet

* Är duktig på att ge feedback

* Är en positiv person

* Uppfattas som vänlig och pålitlig

* En del tycker att hon pratar för mycket och visar för mycket känslor

* Har lätt för att uttrycka sig

* Hon bedömmer andra människor efter deras förmåga att uttrycka sig verbalt.

Ja, det var mycket det och rapporten var oändligt mycket längre. En del av sakerna tycker jag inte stämmer speciellt bra. Medans andra punkter nog är mitt i prick. Men detta är mitt grundbeteende enligt testet. Men det är svårt att säga själv hur det stämmer. Så kan inte ni som känner mig, nära och kära, skriva en kommentar om ni anser att det stämmer eller inte och vilken del som stämmer bäst/sämst. Vore jättekul att få veta. Vi ska även ha en personlig analys med läraren längre fram där vi går in i detaljer i våra personligheter. Ska bli intressant.

Jag har upptäckt en ny tidning "passion for business". Den vänder sig till kvinnor i karriären; antingen som egenföretagare eller andra som har ambitioner om att göra karriär. Jag blev fäst vid tidningen med en gång. Den skriver om intressanta affärssaker ur ett kvinnligt perspektiv istället för som dessa mängder av tråkiga torra affärstidningar som finns för stela män i kostym. Okej, nu generaliserade jag men ni förstår nog min mening. Som journalist vill jag inte göra reklam för något men ibland får man göra ett undantag.

Det är egentligen inte tidningen som jag tänkte uppmärksamma utan en väldigt intressant artikel, av Linda Newnham ochMargareta Hägglund, som jag läste i går innan jag somnade. Den handlade om att vara mammaledig och samtidigt ha ambitioner att fortsätta klättra på karriärsstegen när man kommer tillbaks.  I artikeln stod det: " Vi kvinnor är mer oroliga för hur det ska gå med karriären när vi skaffar barn. Finns det fog för oron? Svaret är tyvärr ja, utan tvekan ett ja".

Sedan radar de upp fakta:

* Under 2007 fick jämställdhetsombudsmannen, Jämo, in 62 anmälningar från kvinnor som kände att de hade missgynnats vid föräldraledigheten. Men bara tio anmälningar från män.

* Statistiska centralbyrån, SCB, har gjort en undersökning som visar att ju längre du är föräldraledig desto sämre blir dina karriärmöjligheter. Chanserna till befodran var större om du var föräldraledig max nio månader.

Det är sorglig läsning. Varför ska det vara så? Att man väljer att skaffa familj betyder för mig att man vill stanna i den staden/samhället en längre tid. När man börjar bygga bo borde ju arbetgivaren vara glad och se det som att denna personen kan stanna länge i vårt företag om vi sköter våra kort väl och tar hand om henne/honom.  

Kunskapskanalen har haft en samisk temakväll i kväll. Jag satte mig skönt till rätta i tv-soffan och förberedde mig på att de närmaste två timmarna skulle bli riktigt intressanta. Och så blev det också även om jag måste medge att jag blev lite besviken. Jag minns nämligen den senaste temakvällen (eller har jag missat någon?). Det var för fyra-fem år sedan. Då hade SVT storsatsat. Inspelningen skedde inte inne i en studio i centrala Stockholm. Nej, det var vid en lägereld nära renarna. Det kändes äkta. Denna gången kändes det som att redaktionen gjort det lätt för sig, de visade inslag från ett gäng filmer som redan gått på tv och bjöd in lite samer som nu bor i Stockholm (jo, det fanns andra också). I mina ögon kändes det "stockholmiserat" när de satt i sina studio och pratade. Jag saknade det unika i programmet.

Men nu ska jag sluta att klaga för allt som visas om samerna är bra. De syns på tok för lite i tv. Dessutom fick jag ett tiotal idéer kring framtida reportage. Känns bra. Jag blev också jätteinspirerad att se filmen "Kautokeinoupproret" som började att gå på bio i september. Bio hinner jag nog inte med i dessa dagar så jag får väll vänta tills den dyker upp på dvd. Men då ska jag skynda mig att köpa den. Det blir extra roligt eftersom jag har varit i Kautokeino. Var där på samernas påskfestival 2004. Bilden togs då.

Det var den 8 november 1852 som Kautokeinoupproret inträffade. En svensk (spelas av Mikael Persbrandt) hade öppnat en krog. Konflikter uppstod. Samerna blev upprärda över att deras samhälle, där de alltid hade levt i fred, nu skulle öppnas upp för turister och förbiresande. Detta var starten till upproret. Att duktiga skådespelare som Persbrandt och Michel Nyqvist är med gör att jag ännu mer hoppas på att kunna se filmen snart.

Det är regissören Nils Gaup som har gjort filmen. Kautokeinoupproret vann fem guldbaggar (motsvarande pris rättare sagt) i Norge. Jag önskar att Nils Gaup även ville göra en film om Alta-upproret. Det skedde under året som jag föddes, 1978. Alta älv skulle byggas ut, vattenkraftens tid var kommen och samerna och deras renar skulle få stå tillbaks. Samerna gjorde uppror och det ledde faktiskt till att det norska Sametinget startade. Det tror jag hade blivit en oerhört intressant film. Kanske ska sälja in den idén till Nils Gaup.

I dag skulle det varit starta eget-kväll med information till alla som undrar hur man gör när man ska starta den där firman som finns i huvudet. Fyra förväntansfulla personer, i 30-årsåldern, stod vi utanför dörren fem i sex. Dörren var låst. Personen som skulle hålla i kvällen svarade inte på sin telefon. Till slut upptäckte någon oss och öppnade. Vi kom in men bara för att upptäcka att kvällen var inställd. För få anmälda. Ja, då var ju förmodligen samtliga anmälda på plats. Dessutom var hon som höll i kvällen sjuk.

Men vi fick en rundvandring på Företagsfabriken av en annan kvinna. Där får nystartade företag flytta in och får väldigt billig hyra under det första året.

Det var synd att det inte blev någon starta-eget-kväll för vi var allihop väldigt taggade för att ställa alla tusen frågor vi bär inom oss. Men trots det så kände jag att jag fick ut något av kvällen. En känsla av samhörighet. De tre andra personerna brann av hopp precis som jag. Jag såg samma sak i deras ögon, som jag själv känner i hjärtat, de har en dröm och hoppas på att kunna leva i den där drömmen en dag. Det spelar ingen roll att vi vill jobba med helt olika saker. Det som ger samhörigheten är att vi allihop har tagit steget och hoppas på att bli våra egna en dag. Vägen dit är lång men man når aldrig målet om man inte tar det första steget.