Nu undrar jag om det går in mer i mitt huvud. Känns som att det är helt fullt. Har varit på frilanskursen i Göteborg under fredagen och lördagen. All information har varit viktig, jag har antecknat sida upp och sida ner så att jag kan ta tag i saker nu när jag har kommit hem till Värnamo igen.

Vi hade en föreläsare som har rykte om sig att kunna sälja vilken artikel som helst. 189 000 kronor har han tjänat som mest på en månad. 189 000 kronor!!! Det är nog knappt årslönen för många frilansare. Dessutom har han kunnat ta 15 veckors semester vissa år. Vilken anställd kan göra det? Det intressanta är att han bara har frilansat i några få år. Men han är nog ett stort undantag från verkligheten. Dessutom måste han vara född med en stor talang för att sälja saker. Det är inte jag. Tyvärr.

Vi har också haft en föreläsning kring hemsidor. "Syns du inte så finns du inte", brukar det ju heta och det är nog sant. Han som föreläste gav oss råd om hur vi gör för att få ihop en enkel hemsida som ändå ser snygg ut och fungerar bra. Han gav oss tips på färdigmallade sidor som är gratis och fungerar bra till en början. Så de tankarna har ju redan börjat snurra. Hur ska min hemsida se ut? Vad ska jag ha med? Vad för känsla vill jag att den ska ge? Arbetet med en hemsida har jag tänkt att komma i gång med ganska snart. Får nog ta hjälp av någon/några som kan lite mer än jag om det här bara.

Sedan har det varit oerhört mycket annat matnyttigt. En vetenskapsjournalist föreläste och tipsade oss om att det finns EU-bidrag att söka för småföretagare. Hon hade åkt på olika reportageresor till Grönland, norra Canada, Svalbard med mera. Precis sådana resor som jag skulle vilja göra en dag. Bilderna gjorde mig så lycklig. Tänk att man verkligen kan få göra sådana här resor på sitt jobb. Nu ska jag börja att leta stipendier och bidrag som jag kan söka.

Oj, vad mycket det är att tänka på för att uppfylla sin dröm. Men nu får jag fokusera om för i morgon väntar det "vanliga" arbetet på redaktionerna i Vaggeryd och Skillingaryd.

Det finns ett ordspråk som säger "att våga är att förlora fotfästet en stund, att inte våga är att förlora sig själv". Det är så jag känner. Trots att det finns en risk att man faller nedför stupet och slår sig hårt när man startar eget så finns det en chans att det inte blir så. Jag kanske lär mig flyga och inte behöver vara rädd för det där stupet. Det här är min dröm och testar jag den inte så är det en del av mig som jag stänger in. Då kommer jag alltid ångra mig. Det är nu jag har chansen att testa, innan jag har familj. När jag har frilansat tidigare så har jag känt att det är det här som jag vill göra resten av livet.

Det finns fler än jag som har känt så och de har förverkligat sin dröm. Före ekonomikursen hälsade jag på en före detta kollega som idag sitter på en av Göteborgs större frilansbyråer med en egen firma. Jag blev så oerhört inspirerad av att prata med honom och se hur de har det. Kreativiteten flödade på ett sätt som den sällan gör på en vanlig tidningsredaktion. Människorna här lever min dröm.

Ibland undrar jag om jag är galen. För kan man vara något annat när man funderar på att starta eget. En egen firma innebär att man stryks från a-kassan, man får betala in själv till sin pension (vilket innebär att man kommer bli hemlös och utan mat som pensionär förmodligen) och man får leva med en ständig oro om hyran kan betalas eller inte under de första åren. Om man frivilligt söker sig dit så måste man vara lite galen.

I dag har jag varit på en kurs med serviceförbundet (som är en del av Sveriges Journalistförbund, de hjälper frilansare)om ekonomi. Det var så konstiga ord så mitt huvud var totalt förvirrat när jag gick därifrån. Balansräkning. Rätt moms. Periodiseringar. Premieobligationer. Avdragsgillt. Jag förstår vad vart och ett av orden betyder i sig men när det ska sättas in i ett sammanhang så blir det rörigt. Och skatteverkets regler är luddiga. Skriver du så får du inga pengar tillbaks men skriver du så kan du få hela summan återbetald. Det klarnar nog när jag väl har startat mitt företag. Men jag har beslutat mig för att skaffa en revisor när jag startar min firma. Det där med siffror är ju inte min starka sida och blir något fel i deklarationen så kan det stå mig dyrt. Så en revisor är nog värd varenda krona. Det är min slutsats efter dagens kurs.

Jag förstår inte varför jobbhögen växer, istället för att minska, ju mer jag jobbar. Den senaste veckan har det varit hur mycket om helst på jobbet. Men jag gillar när det händer saker hela tiden. Tyvärr, blir ju stressnivån ganska hög också, man varvar aldrig ner. Folk ringer, någon kommer in på redaktionen, det kommer in mail som ska svaras på, faxen piper till och ett bra tips som kommer där måste kollas direkt... Mitt i allt detta ska man skriva artiklar också och ha koll så att morgondagens sida fylls.

Den senaste veckan har allt för mig handlat om besparingarna inom äldreomsorgen som ska göras i Vaggeryds kommun. Allt annat har hamnat i en hög som jag kallar "saker att göra så snart som möjligt och helst fortare ändå". Det roliga under denna hektiska vecka är att folket verkligen har engagerat sig; det skrivs insändare som aldrig förr, folk ringer till kommunalrådet och är arga, de skriver protestbrev till socialförvaltningen...

En person har skickat in en ny slogan till JP som han/hon tyckte passade Vaggeryds kommun; "Här kan du leva, här kan du bo, men när du blir äldre får du ingen ro".   

 Överallt i samhällena i kommunen tycks det pratas om de stora nedskärningarna. I ett sådant här läge gillar jag att vara journalist. Missförstå mig rätt nu. Besparingar är aldrig kul, de tycker inte politikerna heller som tvingas besluta om dem. Politiker har det för övrigt inte lätt, de måste hålla sig till budgeten samtidigt vill invånarna att kvalitén på verksamheterna i kommunen ska bevaras eller helst höjas. Nej, jag avundas  inte politikerna.

Men till saken om varför jag uppskattar att vara journalist i sådana här lägen. Jo, för att det är så här journalistken ska fungera i ett demokratiskt land. Jag skriver om vilka förslag och beslut som politikerna lägger fram. De invånare som inte gillar förslaget blir arga och det visar de tydligt. Så har de varit nu och jag är så glad när folk vaknar upp och inser att de har en chans att ställa politikerna mot väggen. Politikerna är folkvalda och ska representera folkets åsikter. Då är det ju toppen när folket visar vad de vill.

Men nu ska jag skippa kommunekonomi några dagar och ägna mig åt...frilansjournalistens ekonomi. Det är nämligen dags för en tur till Göteborg och till frilanskursen igen. Ska bli inspirerande.

Lars Pirak är död. Han var en av samernas mest kända konstnärer. 76 år gammal dog han av hjärtinfarkt i torsdagskväll. Han hade varit på vännen Johan Märaks (också en välkänd samisk profil) 80-års fest när kroppen inte orkade mer. Detta har rapporterats i medierna i dag. Det stora flertalet svenskar vet kanske inte vem han var. Men bland samerna var han en av de största. Men han var en stor konstnär långt utanför Sapmi. Han har haft utställningar världen över och finns representerad på flera av världens fina konstmuséer. Han målade samiska motiv med olja och akryl. Men han skulpterade också i trä och horn. Mest känd är han nog för sina saltripor av renhorn. Han underhöll också mycket med jojk och berättelser från den samiska verkligheten i början på 1900-talet. 2003 blev han också hedersdoktor vid Umeå universitet.

Jag hade under vintern 2003 förmånen att intervjua Lars Pirak i hans hem i Jokkmokk. Vi träffades i hans skaparstudio som låg i källaren till han och fruns villa. Vi hade god tid på oss och han berättade om sitt liv och visade sin konst.

Där berättade han hur han redan som barn njöt av att slöjda. Han tog en hermods kurs i konst. Brevbäraren svor som behövde bära alla pappren, som tillhörde kursen, över isen för att komma till Piraks barndomshem. Sedan har Lars Pirak gått många fina konstutbildningar, bland annat så var han en period på Nääs slott utanför Göteborg.

Det som etsade sig fast mest i minnet var hans berättelse om hans morfar som var en stor björnjägare. Pirak berättade med stor inlevelse om hur samerna dödade björnar med spjut förr. Hans morfar hade varit en av de bästa och dödade totalt 26 björnar. Vilket mod, tänkte jag. Om något gått fel hade det blivit slarvsylta av personen.

Lars Pirak berättade att han på 50-talet tillverkade ett björnspjut enligt den gamla modellen. Han sålde det för 300 kronor. Under senare år har det sålts vidare för över 100 000 kronor.

Det var en ära att få träffa en så stor konstnär även om jag kanske inte förstod då hur stor han faktiskt var.

Tänk om någon hade sett mig i fredagsmorse. "Why´d you come here looking like that" med Jill Johnsson och Nina Persson spelades på radion. Plötsligt dansade jag runt i lägenheten med tandborsten i munnen. Vilken underbar låt! Den satte ribban för resten av helgen. Det har varit mycket jobb men jag har också fått mycket ny energi. Jobbet har rullat på bra. Inga bekymmer där.

Den lediga tiden i helgen har också varit väldigt bra. Det har varit tid att bara vara och få ny energi. I går kväll, lördag, var den bästa kvällen på länge och ändå var den så enkel. Kanske var det just därför som den kändes så mysig. Det började med kebabsallad på en av stans alla pizzaställen. Vi satt där och åt. Även om man inte äter en lyxig trerätters middag så är det faktiskt en annan känsla att äta ute.  Sedan fortsatte kvällen med rödvin och en film. Det är allt som behövs om man har bra sällskap. Men jag kan ge ett råd se inte den filmen som vi såg: Angel av Colin Nutley. Den var bara konstig och deprimerande.

I kväll har jag blivit bjuden på äppelkaka hos en kompis som jag inte har sett på länge. Det var kul att sitta och snacka en stund. Så det har varit en väldigt bra helg. Nu är jag laddad för en ny vecka.

I dag har jag varit på en väldigt inspirerande föreläsning. "Ta fram kraften" var temat som Susanne Pettersson talade utifrån. Hon jobbar som coach och familjerådgivare. Susanne Pettersson håller i VM- och OS-idrottarnas mentala träning. Och det var just en eftermiddag i mental träning som vi 300 lyssnare fick.

Hon började med ett exempel som visar vad fokusering kan leda till; uppfyllda drömmar. Johan Olov Koss var en norsk skridskoåkare som inte tillhörde Norgeeliten. Men han bestämde sig för att ta OS-guld på hemmaplan i Lillehammer. Alla runt omkring försökte förklara att det går inte. Men han hade bestämt sig och han blev bäst i Norge och han hamnade bland världseliten. Sedan fick han en allvarlig sjukdom och blev liggande på sjukhus i tio månader. Därefter var det bara några få månader kvar till OS. Alla trodde att han hade lagt ner det där med skridskor efter sjukdomen. Men inte. OS-guldet var det som han hade tänkt på varje sekund i sjuksängen. Han hade åkt det perfekta loppet i huvudet tusentals gånger. Han hade ägnat sig åt mental träning.  När OS kom så åkte han det perfekta loppet i verkligheten, mot alla odds, och tog både världsrekord och OS-guld.

Kajsa Bergkvist är ju ett annat exempel. Hon slet av sig hälsenan och vann sedan VM-guld ett år senare, bättre än någonsin var hon då. Susanne Pettersson hävdade att det bara är att bestämma sig och sedan gör man det.

Jag har bestämt mig. Inte idag. Det var ett tag sedan. Men idag fick jag bekräftelse på att allt går om man bara har bestämt sig och vill det till hundra procent. Jag ska bli frilans igen. Det är då jag jobbar som bäst och då jag är som lyckligast. Det finns inga alternativ. En dag ska jag bli min egen. Och nu är jag mer motiverad än någonsin. Susanne Pettersson pratade om hur viktigt det är att också ha delmål på vägen. Och framförallt så sade hon: bestäm dig! Det finns inga om eller kanske. Då når man inga mål. Det finns inget som heter jag ska försöka utan man ska säga jag SKA göra det. Fullständig fokusering framåt gör att man når målet. Dessa tankar och motíverande ord ska jag bära med mig på min väg mot mitt mål.

Många har försökt. Men ingen har lyckats. Jag förstår inte varför folk så gärna vill lära mig att dricka kaffe. Men jag roas av deras försök. Släktingar och vänner har tappert förklarat alla fördelar med kaffet. Men jag har inte gått på deras positiva ord om denna äckliga dryck. Jag är och förblir en temänniska.

 En kollega, som har varit inne på redaktionen en period, tog uppgiften på fullaste allvar. Så fort kaffebryggaren började puttra så frågade han mig om det fick lov att vara en kopp kaffe idag. Jag fortsatte envist att säga nej. I dag kom han med en present som var inslagen i glansigt julpapper. Vad innehöll paketet? Kaffe förstås! Jag måste beundra hans uthållighet. Det är nästan så att jag skulle vilja försöka att lära mig att dricka kaffe bara för att han har visat en sådan kämparanda. Men bara nästan.

Det var Gevaliakaffe som jag fick. Så nu hoppas jag på att få oväntat besök. För när det gäller Gevalia verkar det ju inte som att man behöver dricka det själv bara man har det i skafferiet när någon landar i poolen (fast jag har ingen pool, får jag inte oväntat besök då?).