Jag har precis kommit hem från en tjejkväll med kompisar som jag har känt i många år. Vi tog en långpromenad och fikade sedan hos en av tjejerna. Mysigt. Men det är oundvikligt att inte slås av vilket annorlunda liv jag lever jämfört med dem. De har barn allihop, är förlovade och bor i hus. Jag är fortfarande singel, bor i en lägenhet och har inga barn. Jag tycker jättemycket om mina kompisar. Men ibland önskar jag att jag hade förstått deras värld bättre. Jag vet inget om barnafödslar, att odla gurkor eller i vilken butik man bör köpa sitt nya golv. Nästa gång är det min tur att ha tjejkvällen. Ska bli kul, men det blir ingen hembakad paj som denna gången. Jag är inte huslig. Jag kan inte baka paj. Men jag är å andra sidan väldigt bra på att åka till affären och köpa goda frallor och en saftig kladdkaka.

Jag är inte ensam om att vara så här "borttappad". De flesta av mina vänner i journalistbranschen har inte barn. Det beror på att nyhetsvärlden är väldigt konstig. Dels får man ofta hoppa runt på olika vikariat i de mest skilda delar av landet innan man får ett fast jobb. När man flyttar tvärs över landet så brukar det förhållandet man har ta slut. Sedan kanske journalisten träffar någon ny, men det bryts vid nästa flytt. Ja, så ser journalistens verklighet ofta ut. Jag har sett det scenariot massor av gånger. Det beror delvis på att vi journalister sällan ser vårt yrke bara som ett jobb. Det blir en hel identitet. Vi är journalister dygnet runt. Journalistiken och att få lägga näsan i blöt hos fifflande personer blir viktigare än det mesta annat. Vi ger inte upp journalistiken för ett förhållande. Vi flyttar.

Men även om vi går utanför journalistsfären så är jag inte ensam. Jag såg "dokument inifrån" häromdagen. Det handlade om singelkvinnor i 30-årsåldern. Programmet tog upp att i dag är det vanligt att vara singel i den här åldern. Forskare och personer som intervjuades konstaterade att det beror på att dagens kvinnor inte är beredda på att ge upp det liv de har. Det krävs att vi hittar en man som kan ge oss allt vi drömmer om utan att vi måste ge avkall på något. Dessutom är vi hellre själva än är ihop med en okej man. En man ska inte vara okej, en man ska vara riktigt riktigt bra för att duga. Jag känner igen mig helt och hållet i det som tv-programmet tog upp.

Dessutom sade de att det ökande antalet  singelkvinnor också berodde på att allt fler kvinnor vill göra karriär innan de skaffar sig familj. Så är det ju förstås. Det är nu man ska leva livet och testa sig fram. När jag väl har familj vill jag satsa helhjärtat på den och redan veta hur jag vill ha mitt jobb och andra saker. Jag har gott om tid att fundera på brädor, jordgubbsplantor och dagiskalas sedan.

Jag tänker på vad en klok killkompis berättade att han brukade fråga sin fru:

- Vill du ha barn för att alla andra har barn eller vill du verkligen ha barn för din egen skull?

Hon brukar komma fram till samma svar som jag. Allt barnprat gör att hon blir lite sugen men egentligen är hon inte redo. Inte jag heller. Jag har saker som jag vill ha gjort innan jag låser upp mig med man och barn.