Nu har det hänt saker här. Polisen kom. Och min fotografkollega från Värnamo Nyheter var snabbt på plats och fotade. För en liten stund sedan lyckades poliserna få ut bilen. Den ser tämligen oskadd ut efter det lilla äventyret som den var ute på. Härifrån syns det inte en skråma på bilen. Men det verkade vara något som hade lossnat som "pappan" går och bär i handen. Ja, det är i alla fall min gissning att han är pappa till någon av tjejerna. Så just nu ser det ut som att dramat fick ett lyckligt slut. Och nu kommer skyfallet också. Så alla blir dyblöta. Men solen skiner också. Så snart blir det nog en regnbåge.

Jag borde ha tagit en bild, som värsta papparazzin, så att ni fått se dramat med egna ögon. Men det kom jag på för sent.

I dag var jag tillbaks på jobbet. Började dagen med pressträff på kommunhuset. Som tur var är det människor man har träffat ganska många gånger förr. Där satt jag med svullna ögon, knallröd näsa och snorade. Jag var nog en bedrövlig syn. 

Det är det värsta jag vet när någon bredvid mig bara sitter och snörvlar. Nu var jag den människan. Jag kunde ju inte springa ut var femte minut för att snyta mig då skulle vi behöva vika hela dagen åt pressinformationen. Jag fick koncentrera mig för fullt för att orka lyssna. Att ställa kloka följdfrågor var inte att tänka på idag. Som tur var behövdes det inte, chefen för avdelningen erkände ändå att det ekonomiska läget är väldigt svårt.

I alla fall så var jag glad att jag jobbar ensam på min redaktion och får styra och ställa som en drottning. Nej, det handlar inte om det. Det är skönt att slippa störa någon med snörvlandet och slippa smitta ner någon.

Nu har jag nyss kommit hem. Dragit på mig mjukisbyxorna och min favoritfleecetröja. Att byta kläder handlar inte så mycket om att det är bekvämare. Jag älskar mina jeans. Men när jag byter kläder byter det att nu är jag ledig.

Jag har sörjt att jag nu har sett det sista Greys anatomyavsnittet på dvd och tvingas hålla mig till onsdagarna 21.00 nu. Men då kom jag på att de gamla avsnitten går i repris på vardagseftermiddagarna vid 17.30 Perfekt, tänkte jag och satt och laddade i bilen hem. Så kom jag hem och insåg att det var inget Greys anatomy idag. Nej, just det. Det är ju fredag och fredagar ska vara så speciella eftersom helgen börjar då. Ja, för normala människor. Inte för sådana som jag som jobbar. Jag hör den där reklamlåten i huvudet "nu blir det fredagsmys...". Vadå fredagsmys? Det är bara en kväll då jag känner mig utmattad efter att ha jobbat förkyld hela dagen och längtar efter lite vila eftersom jag ska jobba de närmaste sex dagarna.

Men jag hade ställt in mig på Greys anatomy och då går det inte att ställa om så lätt. Det får väl räknas till mitt fredagsmys. Så jag började om från avsnitt ett på dvd:n. Jag älskar verkligen den serien. Jag satt i soffan en stund nu och bara log. Tänk om journalistiken hade varit uppbyggt som läkarlinjen. Först var man AT-journalist. Det skulle vara en kul tid med mycket gemenskap med de andra men samtidigt skulle man bli utnyttjad nästan hela tiden.I det läget tror jag att jag var Christina Yang; den som ville vara med på de svåraste grejerna hela tiden och målet var att bli den bästa.

Sedan skulle jag blivit ST-journalist. Då skulle det vara min tur att plåga de unga och oerfarna journalisterna. Fast då hade jag nog förvandlats från en Christina Yang till Izzie eller Meredith. Jag gillar inte att enbart jäklas med folk. Jag tycker att det är kul att lära ut journalistik och hade nog sett det som ett nöje att få en grupp att utbilda och få dem att brinna för det dom gör. Fast det beror ju på vilka personer man får i gruppen. Det vet jag av erfarenhet efter att ha haft hand om en del praktikanter och vikarier. En del är helt lysande och en del klarar ingenting.

Sedan skulle jag bli en Burke eller Shepherd (McDreamy). Jag skulle bli specialist på mitt område. Det är kanske någonstans steget under där som jag är nu. Jag vill hitta min specialitet inom journalistiken. Ett område där jag kan blomma ut. Jag skulle gärna vilja att det var samerna. Min dröm är att kunna leva på att frilansa till svenska tidningar om samerna. En dag kanske drömmen blir sann.

Just nu när jag sitter och skriver detta hör jag ett ljud och tittar ut. En bil far i rasande hastighet (liten svart sportbil) ner från en nedfart bredvid och rätt in i grannens trädgård och mejar ned en liten stolpe och en bit av stenmuren. Nu står bilen där. Hade jag inte tittat ut i rätt ögonblick så hade jag trott att bilen hade parkerat så perfekt på gräsmattan mellan gatan och huset. Det konstiga är att ingen kliver ut, varken från huset eller bilen. Det är nästan så att jag tror att det inte har hänt. Bilen stannade fem millimeter från husväggen. Så någon människa måste det ju vara i bilen. Ja, det var det konstigaste som jag sett. Men nu är det helt dött utanför fönstret. Som om inget hänt.

Nu kommer två unga tjejer utrusande. Det satt med andra ord ingen i bilen. De ser ganska chockade ut. Hade förmodligen inte dragit åt handbromsen. De ser så unga ut så det är förmodligen inte ens deras bil. Stackars tjejer. Vilken evig tur att det inte kom en bil eller ännu värre ett barn samtidigt som bilen for ner. Nyfiken som man är får man nog hålla koll genom fönstret på vad som händer. Nu kommer nog pappan till en av tjejerna. Usch, jag börjar bli som de gamla skvallertanterna.

I kväll ska jag titta på Pistvakt. Så fjöla av.