Jag hann knappt förstå att sommaren var slut innan jag i morse tvingades inse att nu är nog vintern här. I morse fick jag skrapa bilen för första gången. Frosten blänkte på gräsmattan. Just nu sitter jag med ylletofflor på mig och under större delen av dagen har jag haft jackan och vantar på mig inomhus på redaktionen. Har även sovit med sockarna på några nätter nu. Så vintern är definitivt i antågande. Och då har jag ändå inte varit hemma i min lägenhet på några nätter. Sovrumsfönstret har varit sönder i ett år och går inte att stänga helt. Så här lär det inte bli varmt i natt. Just nu är det 16.5 grader här i sovrummet och varmare lär det inte bli under natten.

 Det har varit en ganska bra dag på jobbet. Dels lyckades jag göra fotoläxan på frilanskursen. Det dök upp ett tillfälle när jag ändå var ute på ett vanligt jobb. Blev riktigt inspirerad när jag sprang runt och knäppte bilder från alla möjliga vinklar.

Nu är jag igång med min frilanskurs på Göteborgs Universitet. En gång i månaden kommer jag att åka dit och övrig tid pluggar man hemma vid sidan av jobbet (kan bli tungt men jag tror att det är värt det). Det känns så oerhört inspirerande efter de två första dagarna. På dessa föreläsningar har jag redan lärt mig jättemycket. Det bästa av allt är att jag har fått tillbaks modet. Jag har fått många positiva exempel på att det går att överleva som frilansjournalist i Sverige. Konkret exempel har vi studenter fått också på hur vi ska göra för att ta betalt (bojkotta de som betalar dåligt!) och få snurr på vår verksamhet.

Det verkar vara en jättebra grupp också. Vi är på samma nivå, alla har frilansat en del, men få har tagit steget och frilansar på heltid. Nu är jag peppad igen; jag ska nå mitt mål att bli min egen igen. Det här är min dröm: att bli frilansjournalist. Och jag ska låta den uppfyllas.

I dag började frilanskursen på JMG (Institutionen för journalistik och massmedier vid Göteborgs Universitet). Det kändes sepeciellt att börja plugga igen efter att ha varit borta från det i fyra år. Men jag är betydligt mer motiverad än jag var då.

Första steget var att ta sig till Universitetet. Med mitt lokalsinne så oroade den här delen mig. Jag skulle gå från Järntorget till Mediahuset som ligger nära Linnéplatsen. Alla som känner till Göteborg vet att det är väldigt nära. Bara en enda rak väg at följa. Jag hade kartan i högsta hugg och fått en noggrann beskrivning av min vän. Tro det eller ej, jag lyckades faktiskt och hittade stället utan problem.

Sedan kom jag dit. Campus Linné stod det på skylten. Flera höga byggnader tornade upp runt mig. Plötsligt kände jag mig liten. Jag var på vift i den stora världen. Den breda stentrappan bredde ut sig framför mig. "Hjälp, en så här bred och lång trappa hade vi inte i Lund. Det här känns STOOOORT". Men samtidigt så kändes det som om den där trappan är vägen till min framtid. Jag ska ta ett steg i taget, via att gå frilanskursen, och när jag står där högst upp då lever jag på mitt frilansande.

Jag gick in till entrén i huvudbyggnaden. Det satt en ensam kille i soffan. Jag tänkte direkt att han hör nog till vår kurs också och var precis som jag osäker på att hitta och var därför där för tidigt. Så jag började prata med honom. Det är nog nästan bara vi journalister som med en gång dyker på stackars människor och börjar prata. Men det visade sig att han inte alls skulle gå i min klass. Jag väntade på sina klasskompisar och skulle göra ett grupparbete. Men han var trevlig och social så vi pratade på. Efter några minuter visste jag att han bodde på 20 kvadrat med en kille som pluggade på Chalmers som han inte kände för några veckor sedan. Dessutom visste jag att det var väldigt svårt att få tvättid i hans hus. En upplysning så viktig som någon. Jag gillar sådant här, på fem minuter kan man få inblick i en annan människas liv. Det är nog därför som jag är journalist för att jag är nyfiken och intresserad av hur andra människors liv är. Han hade dessutom frilansat som journalist under en period i Spanien. Vilket sammanträffande.

Sedan började kursen. Mycket nytt att ta in. Men oj, så roligt och lärorikt. Och oj, vad trött jag var när dagen var slut.

Jag vet inte hur SJ gör men av någon anledning så blir det ofta krångligt. Jag gillar att åka tåg. När det fungerar. Men merparten av gångerna så är tåget försenat eller totalt proppfullt. Ibland har det varit så fullt så att det inte går att knö in en endaste liten människa till. Det har fått kallas in bussar. I dag var det problem igen. Det ordinarie tåget till Göteborg var sönder. Istället användes ett gammalt tåg som var betydligt mindre. Följden blev att de flesta passagerare fick stå.

Jag förstår att SJ inte heller vill att det ska krångla. Jag inser också att det är bättre att få stå och komma fram än att de ställer in den avgången.

Men grejen är att sådant här händer minst varannan gång som jag åker tåg och i perioder åker jag ganska ofta. Vänner vittnar om precis samma saker när de åker med SJ.

Så faktum kvarstår hur lyckas SJ med att nästan alltid misslyckas?

Hur tänker människor? Ibland blir jag så förvånad. Det finns folk som har börjat att diskutera att det borde bli skyddsjakt på varg i Småland om några år. Hur många vargar finns i Småland? Inte en enda. Visst kommer det både varg och björn på besök hit till Jönköpings län i bland. Men de brukar traska norrut igen ganska snabbt. En del säger att inom 20 år, kanske till och med så snart som inom fem till tio år, kan vi ha varg i Småland för jämnan. Vi kan ha det, ja! Men varför inte ta problemet när det dyker upp i så fall. Det kanske aldrig blir något problem. Det lär finnas ett vargpar i Horred, i Halland, och det tar en del som bevis på att fler vargar kommer att landa i vårt område. Men faktum kvarstår. Det finns inte en enda varg i Jönköpings län idag. En annan sak som är underligt är att det ska diskuteras skyddsjakt på rovdjur i södra Sverige så fort det finns minsta chans/risk att de dyker upp här. Men många människor från södra Sverige tycker däremot att i norrland ska det få finnas hur mycket rovdjur som helst. Där är samerna som förlorar sin renar och farmarna som får sina får dödade av rovdjur bara gnälliga. Då ska det inte finnas någon skyddsjakt på varg. I norrland ska vargen bevaras, det finns trots allt inte så många vargar kvar i Sverige. Men som sagt vandrar vargen söderut så är det helt andra tankegångar. Mycket underligt.

Jag ska försöka att leva ett liv som är mer snällt mot kroppen. Den har visat ett bra tag att något inte stämmer. Hälsokvinnan som kom in på redaktionen förra veckan fick mig att fundera lite. Jag kom fram till att jag ska kolla vad det är kroppen inte vill ha i sig. Jag tror egentligen inte att det är något som jag inte tål (för då borde kroppen reagera ännu starkare) men däremot att kroppen är extra känslig mot vissa ämnen. Jag har olika teorier.

1. Fibrer. Det vet jag redan att min kropp inte tycker om. Jag försökte en period, när jag tränade som mest, att bara äta riktigt mörkt bröd istället för vita frallor och fullkornspasta istället för vanlig spagetti. Men då sade kroppen stopp. Det gick inte för sig. Magen värkte. Så det var bara att gå över till den mer onyttiga kosten.

Men något mer är fel.

2. Det kan vara att jag är lite känslig mot laktos. Både min mamma och moster är laktosintoleranta. Så nu har jag köpt fil med mindre laktos i. Jag testade den till frukost. Ja, vad ska jag säga? Den var inte äcklig. Men den smakade jättemycket socker (varför häller man socker eller sötningsmedel i allting?) och var betydligt fetare än min favoritfil som jag brukar äta flera gånger per dag. Dessutom var den mycket dyrare. Så vi får väll se om det hjälper.

3. Det kan även vara gluten. Magen kan bli ganska öm efter all sorts pasta, bröd, flingor med mera. Så jag ska försöka att minska på den delen. Fast jag tar det lite på om pö, inte allt på en gång.

Sedan kan det finnas mycket annat också som är problemet. Jag kommer att berätta hur det går.

När jag ändå håller på önskar jag att jag kunde sluta med godis också, jag är lite för mycket av en gottegris och choklad är min stora svaghet i livet.

Den där otäcka hösten, som jag skrev om igår, tycks vara här nu. Så här ser det ut just nu från mitt fönster vid datorn hemma i lägenheten. Regn. Regn. Regn. Den enda gången som regn kan vara mysigt är när man sitter i en husvagn. Då är det en härlig känsla att höra regnet smattra mot taket.

   I dag har jag lyckats bli genomvåt två gånger. Först en gång när jag var ute på jobb på förmiddagen. Det resulterade i att jag var blöt resten av dagen i princip. Men det kompenserades av att det var söta barn, som snällt blev fotograferade mitt i regnet, och att jag träffade på två bekanta. Kul. Sedan blev jag lika blöt närjag gick från bilen när jag kom hem. Men då kunde jag byta om i alla fall. Ska snart ta mig en kopp varmt rött te också.

   Regnet bara ökar i styrka mer och mer utanför fönstret just nu. Fast som den cyniska journalist jag är så hoppas jag på att det åtminstonde blir översvämningar så att jag har något kul att skriva om i morgon.  När det ändå regnar kan det ju göra det riktigt ordentligt och sedan kan solen få skina igen.

Jobbet känns ganska motigt just nu, så där som det gör ibland när sommaren är över och de kalla höstvindarna förväntas att dra in över landet. Jag kan bli lite vemodig och tänka att allt roligt är slut för en ganska lång tid. Det roliga verkar börja när vitsipporna börjar titta upp och säga hej igen. Men så är det ju inte alls.

Denna hösten kommer jag ju att rida en hel del igen. Jag har bestämt mig för vilken av hästarna det blir. Det blir inte en, det blir två. Rättare sagt så här är det; jag har valt araben som nummer ett. Hon är så söt och pigg. Var och red henne i dag. Det kan nog bli en bra höst. Hon kommer att bli min glädje, tror jag.

Men vid tid kommer jag även att rida ett halvblodssto. Det är dealen. Så får vi se hur det går och hur mycket tid jag kommer att ha.