Jag har precis varit och ridit Alyzza. Det var första gången denna veckan eftersom jag har varit sjuk. Det var en jättemysig ridtur i solen. Hon hittade inget att flippa ut för, det lilla nervvraket. Så vi hade det jättemysigt och kollade på alla andra djur. Det är en del av tjusningen med ridningen, man blir nästan ett med naturen när man sitter på en häst. Andra djur blir inte så rädda då och tycks inte förstå att det sitter en människa på hästen. I dag flög några korpar över våra huvuden och bredde ut sina breda svarta vingar. En hackspett satt på en trädstam. Och en nyckelpiga åkte snålskjuts på min arm.

Men det var inte en enda björn så långt ögat kunde nå. Det finns en björn i trakten. Det har gjorts flera observationer i Värnamoområdet och rovdjursspårare har konstaterat att det är en björn (eller två kanske till och med). Det hade varit så kul att se den där björnen. Men sannolikheten är inte så stor. Björnar brukar ju vara ganska blyga och vill inte gärna komma fram och ta i hand (eller tass). Jag kan inte förstå att en del människor blir hysteriskt rädda för att möta björnen. Det finns folk som säger att de aldrig mer kommer att gå ut i skogen igen. Varför? Jag hade tyckt att det var jättehäftigt att se björnen. Jag tror att björnen är mer rädd för mig än jag är för den, så den lufsar nog iväg ganska fort. Men självklart ska man ha respekt för björnarna ändå. Man ska förstås inte reta upp dem för den kampen kan man aldrig vinna. Men respekt och rädsla är två helt olika saker.

Nu börjar jag bli frisk igen. I alla fall tillräckligt frisk för att oroa mig för saker och stressa upp mig över sådant som jag inte borde tänka på när jag är sjuk. Så tills i morgon tänker jag friskförklara mig själv vad kroppen än säger. En sak som har rört runt i mitt huvud hela eftermiddagen är olika bredbandsleverantörer. Jag har länge tänkt att jag borde byta, min lokala leverantör är på tok för dyr.

En kompis hade fått ett erbjudande där han fick rabatt om han värvade någon till sin bredbandsleverantör och erbjudandet till mig skulle också vara väldigt bra. Det handlade om mobilt bredband och det kan ju vara bra i framtiden om jag ska frilansa allt mer. Men så slog det mig att då kan jag inte ha min fasta telefon som jag idag har via bredbandet.

Då kollade vi lite andra alternativ och jag ringde runt tills mitt huvud blev alldeles mosigt (ja, det var redan mosigt av febern som tycks leva kvar men det blev ännu värre). Ett bolag hade ett studenterbjudande. Jättebra, tänkte jag som ju är student igen. Men det visade sig att de kunde inte erbjuda så många alternativ till min lägenhet ( för att det var inte så utbyggt här i de småländska skogarna). Så det skulle inte bli så mycket billigare.

Det slutade med att jag gav upp och behåller min dyra lokala leverantör som i alla fall fungerar alldeles utmärkt.

Men om någon vet en bredbandsleverantör som kan leverera snabbt bredband till Värnamo, där IP-telefoni ingår och där helst både fast och mobilt bredband ingår till ett billigt pris, den får jättegärna höra av sig. Allt som är billigare än 350 kronor i månaden räknas som billigt. Men det ska vara hyfsat snabbt. Någon som känner sig hemma i djungeln av bredbandsleverantörer och har ett bra svar på vem som är både bäst och billigast?

"Han hade ingen aning om att han skulle dö, i varje fall inte då, den kvällen, en precis vanlig dag. Det fanns tydligen ingen sanning i talesättet att man kände på sig när det var tid, ett förebud, en skälvning i hjärtat. Han kände ingenting."

Vilken start på en bok. Det här är de första raderna i "Polisen och mordet i stadshuset" av Gösta Unefäldt. Och jag tycker att de två första meningarna är genialiska.

Jag är hemma och sjuk; förkyld, feber och allt det där som ingen dör av men som gör en människa väldigt trött. Jag hade glömt att det var möjligt att sova så mycket men ändå vilja sova mer. Jag sov hela eftermiddagen igår. Lyckades hålla mig vaken i några timmar och sov hela natten.

Jag har mest ägnat mig åt att sova, titta på tv och läsa med andra ord. Jag har börjat på en bok som länge stått i bokhyllan och väntat på att få öppnas, "polisen och mordet i stadshuset".

Författaren Gösta Unefäldt har skrivit många böcker om polisen i Strömstad. De har också blivit film med Per Oscarsson och Stefan Lindqvist i några av rollerna. Filmerna har jag sett många gånger med glädje. Jag älskar karaktärerna och det är extra roligt eftersom man känner till miljöerna i Strömstad och känner igen sig ibland. Men som sagt så har det aldrig blivit av att jag läst någon av böckerna förrän nu. Men de är lika levande. Man ser framför sig centrum i Strömstad (där jag jobbade en tid) och havet vid Rossö (där jag red) och de andra vackra platserna som jag brukar besöka varje sommar. Författaren Gösta Unefäldt har ett väldigt vackert och målande språk. Han är förstås Strömstadbo för att kunna beskriva de här miljöerna så bra. Men han är småläning i grunden, född i södra Unnaryd. Så i boken vävs in lite sommargäster från Jönköpings län också. Det gör ju det hela ännu roligare.

Nu ska jag sova lite och sedan fortsätta att läsa.

Det är väldigt skönt med en promenad före frukost. I perioder försöker jag att alltid göra det men med en hund blir det alltid av. Jag borde ha Docky här oftare. I dag var det en solig och vacker morgon. De höstfina träden speglade sig i Lagan. Docky hittade förstås en pinne att försöka "döda". Den roade han sig med ett bra tag och blev av med lite av all energi som han visade hemma när han skulle få upp mig ur sängen.

I tre nätter har jag haft sällskap i sängen. Docky har legat tätt bredvid mig. Det har varit lite trångt men också mysigt måste jag medge. Men han är lite mer morgonpigg än jag. När man vänder på sig framåt morgonkvisten tar han det som ett tecken på att jag är vaken. Då börjar han småskälla och "prata" av glädje. Nu är det dags att busa, tycks han tänka och blir överlycklig. Jag tänker i mitt stilla sinne på de stackars grannarna som kanske inte gick och lade sig jättetidigt en lördagkväll och egentligen vill sova. I det här huset är det väldigt lyhört och en morgonpigg hund som gärna "pratar" lär ju höras jättetydligt. Som tur är brukar den värsta pratperioden gå över ganska fort. Snart går Docky över till att rulla runt i sängen och försöka fånga sin svans. Han rullar över min mage några gånger och jag säger till honom:

- Ok, jag är vaken nu.

Det är liksom omöjligt att vara något annat än vaken vid det laget.

Då blir det ett glädjeskutt för nu är det dags för morgonpromenaden vet han. Tänk om matte bara kunde skynda sig lite mer för att få på sig kläderna, tycks han tänka.

Hon är för go´det lilla nervknippet som jag rider, Alyzza. Idag skulle vi ut på en skogstur på egen hand för första gången. Det börjar med att en traktor kommer körande i full fart ( ja, det var ingen vanlig traktorfart). Jag tänker att det är bäst att ta det säkra före det osäkra, eftersom hon kan vara ett nervrak som tycker att mycket här i världen är otäckt,  och rider in till kanten. Det var klokt för hon börjar hoppa och studsa. Men i samma sekund som traktorn har kört förbi så inser hon att det där inte var något farligt monster och då skrittar hon på hur lugnt som helst igen. Och sedan gick det jättebra. Hon var väldigt fin och avslappnad resten av tiden.

Det stora dilemmat var om jag skulle hitta eller inte. Jag insåg att det kunde bli ett skogsäventyr. Men jag hade inte bråttom, förr eller senare hittade vi väl ut ur skogen igen, tänkte jag. Men det gick finemang trots mitt urusla lokalsinne. Men å andra sidan hade vi ridit där två gånger tidigare med sällskap. Vi vågade oss till och med in på några andra stigar en bit för att kolla hur det såg ut där. Så vi hade en jättemysig ridtur, min nya vän Alyzza och jag.

När jag skulle handla idag stod jag vid hyllan för musli i lösvikt. Jag skulle köpa musli utan musli i var tanken. Det beror på min nya kost. När jag läste på lådorna för att ta reda på vad för konstigt som låg där, och väntade på att jag skulle stoppa det i min påse, så såg jag något intressant. Det stod: svavelfria torkade aprikoser. Jag läste en gång till. Jo då, det stod så. Svavelfria torkade aprikoser. I facket bredvid låg vanliga torkade aprikoser. Undra hur mycket svavel det var i dom. Några torkade aprikoser hamnade inte i min påse kan jag säga.

Mina människoförsök på mig själv, för att ta reda på vad det är som min mage inte gillar, har fallit väldigt väl ut. Jag har en del av lösningen nu. Sedan jag slutade med flingor och musli (som jag ofta valde väldigt fiberrika) har jag mått mycket bättre. Min mage är inte alls svullen längre. Men äter jag flingor eller bröd så märks det direkt på magen. Så det var skönt att veta. Det positiva är att jag på köpet har gått ner lite i vikt. Det var inget mål utan verkar bara ha kommit på köpet.

Laktos verkar jag inte vara känslig mot. Vilken lättnad! Fil är ju det godaste jag vet. Däremot har jag insett att ju lättare mat det är desto bättre mår magen. Sallad är bättre än en mäktig portion kött och potatis. Så det lär bli mer fil med musli utan musli i ( det vill säga olika sorters frön). Det är ju både gott och lättsmält.

I dag har jag varit ledig. Som vanligt så fick jag inte lika mycket gjort som jag hoppats på. Det blev inte städat och inte pluggade jag något heller. Däremot red jag och jag har börjat inse vikten av att göra roliga saker på en ledig dag. Dessutom så såg jag på Oprah på tv. Jag är inte överförtjust i Oprahs program. Men just idag var det Tom Cruise - special på grund av att han firar 25 år som skådespelare.

Tom Cruise var min tonårsidol. Väggarna i flickrummet pryddes av planscher på Tom Cruise och söta ponnier. Jag såg "Cocktail" ungefär 500 gånger och kan fortfarande replikerna utantill. Men det var då sedan har jag inte tänkt så mycket på herr Cruise. Men jag fastnade ändå lite idag. Kändes som att det bara var Oprah och Tom Cruise på tv i dag. De var där när jag åt frukost och de var fortfarande där när jag åt lunch och satte på tvn igen.

Det första programmet sändes från Tom Cruise hem i Colorado. Det var fantastiskt. Utanför fönstret tornade klippiga bergen upp sig med sina snöklädda toppar. Det var magiskt vackert. Så vill jag bo.

Det andra programmet sändes från studion. I båda fallen reflekterade jag över hur vanlig och sympatisk han verkade. Visst, skenet kan bedra. Vissa personer kan vara änglar när tv-kamerorna rullar men sedan förvandlas. Jag är medveten om det. Men han kändes ändå äkta på något vis. Tanken flög genom mitt huvud: sämre tonårsidol kunde jag nog ha valt. Och någon som väljer att bo på en sådan underbar plats kan inte vara genomrutten.