I går var jag ute på ett jobb på Store Mosse. Det var nationalparkernas dag och dessutom invigning av en ny vandringsled över mossen. Det är alltid lika trevligt att komma ut till Sveriges största mosse söder om norrland. Här rådet alltid lugnet. Trots att jag bor så nära så är jag så sällan där. Det blir mest i jobbet. Men varje gång jag är där så tänker jag att jag ska åka dit och vandra en ledig dag. Sist jag var där privat var i slutet av augusti när jag hade syrran och hundarna på besök. (Du kanske kan komma hit snart igen, Jennie, så att vi kan ta en långpromenad där ute? Jag har fått tips om en jättebra led).

Men igår var det fullt ös. Landshövdingen var där, flera kommunalråd och massor av besökare förstås. Till och med Edvard Wibeke, som var den som började kämpa för att Store Mosse skulle skyddas var där, och det var inte dåligt eftersom han dog på 70-talet.

I dag var jag ledig på förmiddagen. Städade, storhandlade och betalade räkningar. Så det var en effektiv förmiddag. Sedan bar det av till jobbet. Vi har nytt datasystem och idag skulle alla köra för fullt med det och inte använda det gamla alls. Det var första dagen. Det blev förstås inte så bra som cheferna hade tänkt sig. Jag kan inte föra över bilderna till det nya systemet. Det verkar inte som om datorn (som också är ny) och systemet är vänner och datateknikerna har ingen aning om varför det är så. Som vanligt alltså: ingenting fungerar och ingen vet varför.

Nu i kväll har det varit kommunfullmäktige. De bjöd på smörgåstårta. Enorma bitar. Det var jättegott. Men jag åt nästan upp hela den enorma biten som jag blev tilldelad och så mycket mat har nog inte min mage fått på en vecka nästan. Så den blev chockad, min lilla känsliga mage. Dessutom blir den ju lätt sur av bröd och fett. Så den njöt väll inte lika mycket som mina smaklökar. Men gott var det.

I dag behövde jag inte stressa iväg efter halva kommunfullmäktige och få iväg texten så att den kom med i morgondagens tidning. Dekom i gång så sent och var i ett samhälle, Bondstorp, i utkanten av kommunen. Så när jag hade behövt åka så hade de inte ens kommit igång med mötet. Det insåg jag före åkte dit. Så för en gångs skulle kunde jag lyssna utan att stressens klocka tickade. Skönt.

Så nu ska jag bara sova och sedan bär det av direkt till jobbet för att skriva texterna från fullmäktige. Ska bli intressant att se om datanissarna under natten har kommit på hur jag ska få in bilderna i det nya systemet.

Jag har haft en bra dag på jobbet idag. Var en träff med gamla yrkesfordon som bussar, lastbilar med mera. Redan på E4, på väg till jobbet, körde jag om en gammal brandbil. Det är kul att gå och strosa bland de välskötta gamla trotjänarna. Och dessa entusiaster. Jag gillar folk som verkligen brinner för sitt intresse och det gör dessa bilmänniskor.

Har varit fullt upp hela dagen med diverse olika intervjuer. Jag gillar sådana dagar. Det är oftast roligare att jobba helger faktiskt. Det händer lite andra saker då än på vardagarna och det är inte samma stress.

Efter jobbet åkte jag och handlade lite mat. Kunden före mig pratar med kassörskan. Jag förstår att han och familjen nyligen har varit på en utlandsresa. Han säger:

- Det var jättebra men det är skönt att vara hemma igen.

Jag blir alldeles kall så fort jag hör en sådan kommentar. Det är skönt att vara hemma igen!? Jag vet att jag överreagerar men sådana människor borde inte få åka på semester. Han borde skänka sin resa till mig nästa gång.

 Jag vet att många är precis som mannen i kön. Borta bra men hemma bäst. Det har aldrig varit så för mig. Jag skulle önska att jag hade ett jobb där jag slapp ha en fast punkt utan alltid var på resande fot. Okej, i längden skulle inte det vara kul. Det förstår jag. Men jag älskar verkligen att vara borta och varje gång så önskar jag att jag inte behöver åka hem igen. Inte för att jag inte tycker om mitt hem, mitt jobb och min vardag. För det gör jag. Men det är just det där med att alla dagar nästan ser likadana ut. Då träffar jag ändå nya människor nästan varje dag och får lära mig nya saker. Allt det älskar jag. Men det finns ändå en vardag och det är känslan av vardag som jag verkligen inte gillar. Jag hör Ebba Grön i mitt huvud: "Jobba, jobba, jobba. Samma sak händer i morgon".  

Jag önskar att jag vore lite mer som mannen i kön. Jag tror att han är mer tillfreds med livet. Jag är en sådan typ som aldrig blir nöjd. Jag vill alltid ha mer. Livet är alltid grönare på andra sidan.

Ja, ja. Det är bara en månad tills jag får sätta mig på flyget med den där underbara känslan i magen. Jag är på väg bort från vardagen för en stund. På väg till solen och värmen med människor som jag älskar. Kroatien - here I come.

Men i morgon är en annan dag. Då ska jag ut till Store Mosse på nationalparkernas dag. Som sagt; att jobba på helger har sina fördelar.

Nu har det hänt saker här. Polisen kom. Och min fotografkollega från Värnamo Nyheter var snabbt på plats och fotade. För en liten stund sedan lyckades poliserna få ut bilen. Den ser tämligen oskadd ut efter det lilla äventyret som den var ute på. Härifrån syns det inte en skråma på bilen. Men det verkade vara något som hade lossnat som "pappan" går och bär i handen. Ja, det är i alla fall min gissning att han är pappa till någon av tjejerna. Så just nu ser det ut som att dramat fick ett lyckligt slut. Och nu kommer skyfallet också. Så alla blir dyblöta. Men solen skiner också. Så snart blir det nog en regnbåge.

Jag borde ha tagit en bild, som värsta papparazzin, så att ni fått se dramat med egna ögon. Men det kom jag på för sent.

I dag var jag tillbaks på jobbet. Började dagen med pressträff på kommunhuset. Som tur var är det människor man har träffat ganska många gånger förr. Där satt jag med svullna ögon, knallröd näsa och snorade. Jag var nog en bedrövlig syn. 

Det är det värsta jag vet när någon bredvid mig bara sitter och snörvlar. Nu var jag den människan. Jag kunde ju inte springa ut var femte minut för att snyta mig då skulle vi behöva vika hela dagen åt pressinformationen. Jag fick koncentrera mig för fullt för att orka lyssna. Att ställa kloka följdfrågor var inte att tänka på idag. Som tur var behövdes det inte, chefen för avdelningen erkände ändå att det ekonomiska läget är väldigt svårt.

I alla fall så var jag glad att jag jobbar ensam på min redaktion och får styra och ställa som en drottning. Nej, det handlar inte om det. Det är skönt att slippa störa någon med snörvlandet och slippa smitta ner någon.

Nu har jag nyss kommit hem. Dragit på mig mjukisbyxorna och min favoritfleecetröja. Att byta kläder handlar inte så mycket om att det är bekvämare. Jag älskar mina jeans. Men när jag byter kläder byter det att nu är jag ledig.

Jag har sörjt att jag nu har sett det sista Greys anatomyavsnittet på dvd och tvingas hålla mig till onsdagarna 21.00 nu. Men då kom jag på att de gamla avsnitten går i repris på vardagseftermiddagarna vid 17.30 Perfekt, tänkte jag och satt och laddade i bilen hem. Så kom jag hem och insåg att det var inget Greys anatomy idag. Nej, just det. Det är ju fredag och fredagar ska vara så speciella eftersom helgen börjar då. Ja, för normala människor. Inte för sådana som jag som jobbar. Jag hör den där reklamlåten i huvudet "nu blir det fredagsmys...". Vadå fredagsmys? Det är bara en kväll då jag känner mig utmattad efter att ha jobbat förkyld hela dagen och längtar efter lite vila eftersom jag ska jobba de närmaste sex dagarna.

Men jag hade ställt in mig på Greys anatomy och då går det inte att ställa om så lätt. Det får väl räknas till mitt fredagsmys. Så jag började om från avsnitt ett på dvd:n. Jag älskar verkligen den serien. Jag satt i soffan en stund nu och bara log. Tänk om journalistiken hade varit uppbyggt som läkarlinjen. Först var man AT-journalist. Det skulle vara en kul tid med mycket gemenskap med de andra men samtidigt skulle man bli utnyttjad nästan hela tiden.I det läget tror jag att jag var Christina Yang; den som ville vara med på de svåraste grejerna hela tiden och målet var att bli den bästa.

Sedan skulle jag blivit ST-journalist. Då skulle det vara min tur att plåga de unga och oerfarna journalisterna. Fast då hade jag nog förvandlats från en Christina Yang till Izzie eller Meredith. Jag gillar inte att enbart jäklas med folk. Jag tycker att det är kul att lära ut journalistik och hade nog sett det som ett nöje att få en grupp att utbilda och få dem att brinna för det dom gör. Fast det beror ju på vilka personer man får i gruppen. Det vet jag av erfarenhet efter att ha haft hand om en del praktikanter och vikarier. En del är helt lysande och en del klarar ingenting.

Sedan skulle jag bli en Burke eller Shepherd (McDreamy). Jag skulle bli specialist på mitt område. Det är kanske någonstans steget under där som jag är nu. Jag vill hitta min specialitet inom journalistiken. Ett område där jag kan blomma ut. Jag skulle gärna vilja att det var samerna. Min dröm är att kunna leva på att frilansa till svenska tidningar om samerna. En dag kanske drömmen blir sann.

Just nu när jag sitter och skriver detta hör jag ett ljud och tittar ut. En bil far i rasande hastighet (liten svart sportbil) ner från en nedfart bredvid och rätt in i grannens trädgård och mejar ned en liten stolpe och en bit av stenmuren. Nu står bilen där. Hade jag inte tittat ut i rätt ögonblick så hade jag trott att bilen hade parkerat så perfekt på gräsmattan mellan gatan och huset. Det konstiga är att ingen kliver ut, varken från huset eller bilen. Det är nästan så att jag tror att det inte har hänt. Bilen stannade fem millimeter från husväggen. Så någon människa måste det ju vara i bilen. Ja, det var det konstigaste som jag sett. Men nu är det helt dött utanför fönstret. Som om inget hänt.

Nu kommer två unga tjejer utrusande. Det satt med andra ord ingen i bilen. De ser ganska chockade ut. Hade förmodligen inte dragit åt handbromsen. De ser så unga ut så det är förmodligen inte ens deras bil. Stackars tjejer. Vilken evig tur att det inte kom en bil eller ännu värre ett barn samtidigt som bilen for ner. Nyfiken som man är får man nog hålla koll genom fönstret på vad som händer. Nu kommer nog pappan till en av tjejerna. Usch, jag börjar bli som de gamla skvallertanterna.

I kväll ska jag titta på Pistvakt. Så fjöla av.

Nu har jag friskförklarat mig själv. I det här fallet betyder det att jag är så förkyld att jag knappt kan andas och att kroppen är jättematt. Men nu får jag vara frisk. Så i morgon ska jag jobba igen. Det blir ett pass på sju dagar i rad. Det är tungt vare sig man har en förkylning att dras med eller inte. Men det är bara att bita i det sura äpplet, som man brukar säga.

Jag gick en promenad ner till stan idag. Jag använde snigelfart eftersom kroppen inte ville ställa upp på något annat. Jag är van vid att alltid småspringa, så det här var en ny upplevelse. När jag gick så där sakta så såg jag saker som jag aldrig sett förut. Som en klädaffär med andra sortering. Allt i butiken kostade 60 kronor. Den butiken har jag aldrig sett förut. Förmodligen är den ganska ny. Men ändå. Jag har totalt missat den tills idag.

Jag köpte en glass (nya favoriten Magnum Temptation) och satte mig vid Lagan. Jag började tänka på livet. Värnamo är verkligen hemma. När någon frågar var jag kommer i från så säger jag Värnamo trots att jag bara har bott här i fem år, men växte upp och bodde i Dalstorp i 20 år. När jag jobbade i Strömstad och åkte hem till Värnamo så satte jag på Bruce Springsteens "My hometown" när jag närmade mig Värnamo. Då spreds sig en värme i kroppen. Detta var mitt hem, mitt älskade Värnamo. Jag älskar fortfarande Värnamo. Men ibland kommer man till en punkt när man måste skiljas åt. Man har utvecklats åt olika håll. Eller rättare sagt; det känns som att jag behöver och vill utvecklas men jag vet inte om jag kan göra det i Värnamo. Jag ska berätta mer om de här tankarna en annan dag.

Men det är mycket man kan tänka på när man sitter i gräset med en god glass och ser på Lagan som stilla rinner förbi. Just då börjar förstås ett väldigt oljud. Det lät som en blandning av bilar som körde i kapp och verkstadsmaskiner. Ett himla oljud var det i alla fall. Jag var tvungen att kolla vad det var för något när jag gick hem. Det var någon slags slipmaskin eller liknande som höll på med något arbete på taket på banken. Det förstörde hela känslan och fick slut på mina tankar kring mig och Värnamo. Men jag vet att Värnamo kommer alltid att vara en del av mig oavsett vad som händer i framtiden.

Jag har gått igenom hur många hundra bilder som helst från en bilsemester i Nordnorge 2007. Det var nog en av de bästa semestrar någonsin. Vi tog dagen som den kom. Sov i bilen ibland, itält ibland och hyrde en stuga de nätter vi ville lyxa till det. Nordnorge är helt underbart; kritvita stränder, höga berg och vackra gamla fiskebåtar. Där fann jag friheten.

Om exakt en månad åker jag och hela tjocka släkten till Kroatien. Jag och kusinen var där 2006. Så det blir ett kärt återseende. Då var vi i Opatija (se bilden) i norra delarna. Men denna gången ska vi till Trogir utanför Split. Ska bli kul att se en annan del av det underbara landet.

I dag har jag ägnat mig åt att redigera bilder, skicka iväg några på framkallning och lägga in bilder i facebook. Sådant som man aldrig tar sig tid för annars när man är frisk och orkar göra viktigare saker.

Både igår och idag har jag varit hemma från jobbet. Sjuk. I går hade jag feber och ont i halsen. I dag har förkylningen slagit till med full kraft. Jag smakar förkylning i munnen, huden andas ut förkylningsdoft och hjärnan är full av förkylning så att det inte går att tänka. Överallt luktar det förkylning. Usch! Men det kändes lite bättre efter att ha duschat i morse, då blandades förkylnings- och feberlukten med trevliga dofter från schampoot och body lotion. Så det kändes bättre.

I går var det min födelsedag. Den fick tillbringas på soffan. Fast å andra sidan så är det inte värre att vara sjuk när man fyller år än någon annan dag. Men det lättades upp av alla fina grattismeddelanden på facebook och alla födelsedagssms. Då kändes allt plötsligt lättare.

Redan efter halva dagen igår var jag rastlös av allt tv-tittande. Men samtidigt så orkade jag ju inte göra något annat. Jo, jag tog en paus ett tag från tv:n och satt med "mycket vetenskapliga" quiz på facebook. Så nu vet jag allt om mig själv. Hör bara på det här:

* Vem i tjejgänget är du?

"Rakt-på-sak-tjejen" med stora planer för framtiden. Du vet vad du vill. Du är också tjejen som hittar pojkvänner som bor en bit hemifrån för att du gillar att ha tid för dig själv.

* Vem i Sunes sommar är du?

Storasyster Anna.

* Vad har du för psykisk sjukdom?

Du är normal. Vad nu det betyder...

* Hur mycket bonde är du?

25 %. Du växte nog upp på landet. Men har glömt det mesta och du har aldrig kört traktor eller mjölkat en ko.

* Personlighetstest.

Du är lärartypen. Du gillar att bestämma över folk och vill gärna betygsätta dom också.

Ja, det är inte klokt vad mycket man lär sig på facebook. Nu ska jag nog leta upp några fler roliga quiz på facebook. När jag är frisk igen kommer jag veta så mycket om mig själv som jag inte visste innan och jag kommer ha så stor nytta av dessa nya kunskaper.