Jag har precis kommit hem från en tjejkväll med kompisar som jag har känt i många år. Vi tog en långpromenad och fikade sedan hos en av tjejerna. Mysigt. Men det är oundvikligt att inte slås av vilket annorlunda liv jag lever jämfört med dem. De har barn allihop, är förlovade och bor i hus. Jag är fortfarande singel, bor i en lägenhet och har inga barn. Jag tycker jättemycket om mina kompisar. Men ibland önskar jag att jag hade förstått deras värld bättre. Jag vet inget om barnafödslar, att odla gurkor eller i vilken butik man bör köpa sitt nya golv. Nästa gång är det min tur att ha tjejkvällen. Ska bli kul, men det blir ingen hembakad paj som denna gången. Jag är inte huslig. Jag kan inte baka paj. Men jag är å andra sidan väldigt bra på att åka till affären och köpa goda frallor och en saftig kladdkaka.

Jag är inte ensam om att vara så här "borttappad". De flesta av mina vänner i journalistbranschen har inte barn. Det beror på att nyhetsvärlden är väldigt konstig. Dels får man ofta hoppa runt på olika vikariat i de mest skilda delar av landet innan man får ett fast jobb. När man flyttar tvärs över landet så brukar det förhållandet man har ta slut. Sedan kanske journalisten träffar någon ny, men det bryts vid nästa flytt. Ja, så ser journalistens verklighet ofta ut. Jag har sett det scenariot massor av gånger. Det beror delvis på att vi journalister sällan ser vårt yrke bara som ett jobb. Det blir en hel identitet. Vi är journalister dygnet runt. Journalistiken och att få lägga näsan i blöt hos fifflande personer blir viktigare än det mesta annat. Vi ger inte upp journalistiken för ett förhållande. Vi flyttar.

Men även om vi går utanför journalistsfären så är jag inte ensam. Jag såg "dokument inifrån" häromdagen. Det handlade om singelkvinnor i 30-årsåldern. Programmet tog upp att i dag är det vanligt att vara singel i den här åldern. Forskare och personer som intervjuades konstaterade att det beror på att dagens kvinnor inte är beredda på att ge upp det liv de har. Det krävs att vi hittar en man som kan ge oss allt vi drömmer om utan att vi måste ge avkall på något. Dessutom är vi hellre själva än är ihop med en okej man. En man ska inte vara okej, en man ska vara riktigt riktigt bra för att duga. Jag känner igen mig helt och hållet i det som tv-programmet tog upp.

Dessutom sade de att det ökande antalet  singelkvinnor också berodde på att allt fler kvinnor vill göra karriär innan de skaffar sig familj. Så är det ju förstås. Det är nu man ska leva livet och testa sig fram. När jag väl har familj vill jag satsa helhjärtat på den och redan veta hur jag vill ha mitt jobb och andra saker. Jag har gott om tid att fundera på brädor, jordgubbsplantor och dagiskalas sedan.

Jag tänker på vad en klok killkompis berättade att han brukade fråga sin fru:

- Vill du ha barn för att alla andra har barn eller vill du verkligen ha barn för din egen skull?

Hon brukar komma fram till samma svar som jag. Allt barnprat gör att hon blir lite sugen men egentligen är hon inte redo. Inte jag heller. Jag har saker som jag vill ha gjort innan jag låser upp mig med man och barn.

I går var det återträff sedan nian på Limmareds värdshus. Jag visste inte att jag saknade skolkompisarna så mycket. Men när jag såg dom så insåg jag det. Man har ett band med barn- och ungdomskompisar som varar för evigt. Man har en gemenskap som aldrig försvinner. Det blev många kramar. Och många berättelser om hur allas liv hade utvecklats från att vi slutade nian för 15 år sedan. En klasskompis hade emigrerat till nordligaste Norge (det hade jag kunnat tänka mig att göra) och en annan hade fött barn i bilen. Ja, berättelserna var många och glädjen var stor.  Hoppas att det inte dröjer många år tills vi ses igen.

I morse när jag vaknade kände jag mig inte lika glad och fräsch. Jag drack inte så mycket så jag har mått bra idag. Men jag drack mer än jag brukar. Den sista tiden har jag knappt druckit alkohol alls. Men jag svettades ut rödvin genom huden på morgonen. Trots att jag inte drack mycket alls! Jag hade glömt doften dagen efter. Det fick bli en lång varm dusch men sedan var problemet borta.

Jag börjar nog bli gammal som inte är ute i svängen längre. Fast det var en märkbar skillnad på återträffen igår och vår återträff för fem år sedan. Igår var det lugnare och folk pratade mer än de drack. Så det var fler än jag som hade blivit gamla. Skönt att se.

Jag har ju inte hunnit rapportera från Ullared heller. Trots att jag tyckte att jag tänkte mig för och inte handlade allt som var billigt så kostade det över tusen kronor. Vad har jag köpt? Bara småsaker; saker till hemmet, hygienartiklar och liknande. Hur kan det bli så mycket? Men många små billiga saker blir till slut en dyr och tung kasse. Tänk att man aldrig lär sig...

I morgon ska jag på återträff sedan nian. Det kommer bli en resa tillbaks i tiden på 15 år. Ibland önskar jag att jag fortfarande var kvar där och inte visste något om framtiden. Fast om jag fick välja hade jag nog åkt tillbaks till slutet av 90-talet, när jag var 19-20 år. Då gillade jag livet. Man var vuxen fast ändå inte. Man uppskattade mycket av livets goda och hade energi att hitta på mycket saker. Samtidigt var livet inte så allvarligt. Man kunde leva i nuet. Det var inte samma ansvar som det är idag. Livet var enklare. Det gick ut på att ha roligt på ett annat sätt än idag.

Det ska bli kul att träffa klasskompisarna från högstadietiden. Undra om vi har något gemensamt idag? Jag vet att de flesta har barn och bor kvar i hemtrakterna. Det blir nog mycket snack om minnen från en svunnen tid. Vi hade väldigt kul ihop då i alla fall.

Jag önskar att jag kunde lägga ut en bild på mig själv när jag slutarde nian. Men jag har ingen scanner och vet inte var jag har de bilderna. Men det hade varit en fruktansvärd syn ni fått se. Jag hade en knallrosa/korallfärgad klänning med volanger. Den var vidrigt ful redan på den tiden. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i rosa och volanger och spets har jag definitivt aldrig velat ha på mina kläder. Så hur det kunde bli en sådan konstig klänning till min avslutningsdag går över mitt förstånd än idag.

Nu ska jag hoppa in i duschen. Har en ledig dag idag, så jag sov länge och åt frukost i lugn och ro. Sedan ska jag åka till Ullared för en shoppingtur med mamma och syster. Jag har lovat mig själv att bara handla det som jag behöver. Men när man väl kommer dit brukar det bli att man handlar en hel del onödiga saker för att det är så billigt. Och billigt brukar bli dyrt innan man har kommit därifrån.

De två sista dagarna har ju varit deprimerande för mindre. Gråsvart himmel och regnet har fallit tätt. Då är det inte kul att ha intervjuer utomhus. Men när det är fint väder är det desto roligare.

Nu i kväll har vädret ju varit helt schizofrent. För en timma sedan var det så mörkt ute att jag fick tända lamporna. Det blåste riktigt ordentligt och plötsligt kom skyfallet. Efter några minuter (se bilden) var himlen klarblå igen och träden utanför fönstret lyser gyllengröna och glada.

Just nu har jag inget spännande liv. Det vill jag lova. Det går ut på att jobba och sova. Och under dagarna så handlar det egentligen mest om att längta efter att komma hem så att jag får sova. Jag försöker att sova nio-tio timmar varje natt för annars är jag inte arbetsbart skick.

Innan jag somnar så brukar jag titta en stund på tv eller läsa en bok. I kväll ska jag testa en annan sak. Min kloka kusin sade att hjärnan används även när jag ser på tv och läser. Och hon menade att jag borde testa något som gör att jag fokuserar på att bara vara. Så jag ska testa att meditera en stund i kväll tänkte jag. Kom nämligen på att jag har en meditationsdvd som jag aldrig har öppnat. Plasten är till och med kvar kring fodralet.

När jag bodde i Strömstad mediterade jag en gång i veckan i kyrkan. Det var prästen som höll i gruppen, han var oerhört bra. De stunderna älskade jag. Oftast kom jag med andan i halsen direkt från redaktionen med deadlinepressen hängande över mig. Hjärtat slogen och blodet rusade runt så fort det bara kunde. Men när meditationstimmen var över så var också jag en annan människa. Jag fokuserade bara på nuet och lät tankarna åka iväg lika fort som de kom. Vissa dagar var förstås svårare än andra att släppa vardagsbekymren. Men alla gånger kändes det bättre än före meditatioen. Jag antar att det inte blir alls samma sak att göra det själv hemma vid tvn. Men det är värt ett försök i alla fall. Fast allra helst skulle jag nog sitta ute i naturen, som i trakterna utanför Skillingaryd (se bilden) eller vid havet. Naturen har en märklig förmåga att lugna min stressade själ.

Tjejen som födde upp Tessan (hästen jag red under tonårstiden och som jag älskade över allt annat) hörde av sig här på bloggen och kommenterade lite. Så roligt. Men jag vill veta mer. Mycket mer. Så om du Mimmi läser det här så hör gärna av dig igen. Var jätteroligt att du skrev en kommentar.

Du kan maila mig på jeajoh@hotmail.com

Ha det bra.

Kram

Så kom vi förstås till Kalmar slott och parken. Där är så härligt. Vi satt i solen en stund vid slottsmuren. Där var det riktigt varmt och skönt men det blåste ganska ordentligt annars idag. Sedan jag bodde i Kalmar har det placerat ut en stor brunsvart låda i slottsparken. Ett konstmuseum. Det såg hemskt ut. Men om man bortser från den stora lådan, som säkert någon arkitekt tyckte var vacker, så är parken väldigt vacker.

Nu är jag hemma i Värnamo igen. Trött. Så oerhört trött. Ska ta mig lite kvällsmat och sedan sova tror jag. Och då gick jag ändå och lade mig ganska tidigt igår kväll på grund av en intensiv huvudvärk som hälsade på mig under hela lördagen.

Vi gick igenom den vackra stengränden där konstnärerna som har sina vackra glas- och keramikbutiker håller till. Tyvärr var det stängt en söndag. Men området där omkring är vackert ändå. Vattentornet som nu har gjorts om till lägenheter och bron som leder till stengränden. Ja, det är en härlig plats.